Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åkdon, skickat av mr Laurie, stod utanför dörren. Daisy
var snart färdig, och brodern och systern höllo
varandra i handen under hela vägen till staden, medan
de snabbt och tyst med tant och farbror foro över
de nattliga vägarna för att säga farväl åt sin fader.
Ingen av gossarna, utom Frans och Emil, visste
vad som hänt, och stor var deras förvåning och
nedslagenhet, då de kommo ned följande morgon, ty huset
var liksom övergivet utan sin herre och härskarinna.
Frukosten var en dyster måltid, då ingen munter mrs
Hanna stod bakom teköket, och då skoltiden kom, var
fader Bährs plats tom. De vandrade omkring på ett
modstulet sätt en timmes tid, väntande på nyheter och
smickrande sig med den förhoppning, att Demis far
nog skulle komma sig igen, ty den gode John Brooke
var mycket avhållen av gossarna. Klockan blev tio,
och ingen kom för att befria dem från deras oro. De
kände sig icke hågade att leka, och dock gick tiden
trögt, och de sutto än här, än där, håglösa och
allvarsamma. Helt plötsligt steg Frans upp och sade på sitt
inställsamma sätt:
— Hör på, gossar! Låt oss gå i skolan och läsa
våra läxor, alldeles som om farbror vore här. På det
viset kommer dagen att gå fortare och det skall fägna
honom, det vet jag.
— Men vem skall förhöra oss dem? frågade Jack.
— Det stall jag göra. Jag kan inte mycket mer
än ni, men jag är den äldste här, och jag skall försöka
att fylla farbrors plats, tills han kommer, om ni
ingenting ha däremot.
Något i det anspråkslösa, allvarliga sätt varpå
Frans sade detta, gjorde intryck på gossarna, ty ehuru
den stackars ynglingens ögon voro röda därav, att han
gråtit så mycket för farbror Johns skull denna långa,
bedrövliga natt, låg det i hans väsen något manligt,
som förut ej funnits där, liksom om han redan börjat
känna livets bekymmer och vedermödor och försökt
att modigt kämpa mot dem.
— Jag för min del, skall göra det, sade Emil och
gick till sin bänk, ihågkommande, att lydnad mot
befälhavaren är en sjömans första plikt.
De andra följde; Frans satte sig på sin farbrors
plats, och under en timmes tid rådde fullkomlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
