Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
störa lugnet; Frans dröjde kvar på sin post, och sålunda
tröstad, betjänad och bevakad av gossarna, insomnade
stackars mrs Hanna till slut och glömde sin sorg lör
en timme.
Två lugna dagar, och på den tredje inträdde mr
Bähr strax efter skolan med ett brev i handen och såg
både rörd och förnöjd ut.
— Jag vill läsa för er någonting, gossar, sade han,
och medan de stodo omkring honom, läste han
följande:
»Käre broder Fritz! Jag hör, att du icke ämnar
medtaga din skara i dag, emedan du tror, att jag ej
skulle tycka om det. Gör det, jag ber. Åsynen av
hans vänner skall göra det lättare för Demi att
genomgå denna svåra stund, och jag vill, att gossarna skola
höra, vad pappa säger om min John. Det skall göra
dem gott, det vet jag. Om de ville sjunga en av de
vackra gamla psalmerna, du lärt dem så väl, skulle jag
tycka mer om det än någon annan musik, ty de lämpa
sig så skönt för tillfället. Var snäll och bed dem
därom och hälsa hjärtligt. Meg»
— Vill ni gå? sade mr Bähr och såg på gossarna
som voro djupt rörda vid mrs Brookes vänliga ord
och önskningar.
— Ja, svarade de, med en mun, och en timme
därefter begåvo de sig av med Frans för att bevista
John Brookes enkla begravning.
Det lilla huset såg lika fridfullt, soligt och
hemtrevligt ut, som när Meg för tio år sedan inträdde
däri såsom brud, endast att det då var tidigt på
sommaren och rosorna blomstrade överallt, och nu var
det tidigt på hösten, och de vissnade löven föllo sakta
prasslande ned och lämnade grenarna bara. Bruden var
nu änka, men samma ljuva frid strålade ännu på hennes
ansikte, och den blida undergivenheten av en sant
religiös själ gjorde hennes åsyn till en tröst för dem, som
kommo för att trösta henne.
— O, Meg, hur kan du bära det så? viskade Hanna,
då Meg mötte dem i dörren och välkomnade dem med
ett småleende och utan någon förändring i sitt milda
sätt, om ej att det var mildare än vanligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
