Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Kära Hanna, den kärlek, som för tio år sedan
gjorde mig lycklig, upprätthåller mig ännu. Den kan
icke dö, och John är min egen nu mer än någonsin,
viskade Meg, och den kärleksfulla tillförsikten i hennes
ögon var så skön och strålande, att Hanna trodde henne
och tackade Gud för odödligheten av en kärlek lik
hennes.
De voro alla där — far och mor, morbror Teddy
och tant Amy, gamla mr Laurence, nu vithårig och
skröplig, mr och mrs Bähr med deras skara och många
vänner, som kommit för att visa den döde den sista
tjänsten. Man skulle kunnat tro, att den
anspråkslöse John Brooke måste haft föga tid att förskaffa
sig vänner, men nu tycktes de dyka upp från alla
håll och kanter, rika och fattiga, höga och låga, ty hans
inflytande hade alldeles omedvetet gjort sig känt vida
omkring, hans dygder ihågkommos, och hans hemliga
välgärningar trädde fram i dagen för att välsigna
honom. Gruppen omkring hans kista var ett vida mer
gripande liktal än något, som mr March kunnat hålla.
Där voro de rika män, han tjänat troget i åratal, de
fattiga gamla kvinnor, vilka han till minne av sin
moder bisprungit med sina små tillgångar; den hustru,
vilken han skänkt en sådan sällhet, att icke ens döden
kunde fördärva den helt och hållet; de bröder och
systrar, i vilkas hjärtan han berett sig en plats för
alltid; den lille sonen och dottern, som redan kände
förlusten av hans starka arm och ömma röst; de yngre
barnen, som snyftande ihågkommo sin välvilligaste
lekkamrat, och de stora gossarna, som med vemodiga
ansikten gåvo akt på ett skådespel, som de aldrig kunde
glömma. En mycket enkel och mycket kort ceremoni,
ty den faderliga röst, som darrat under vigselakten,
förstummades nu helt och hållet, då mr March
försökte erlägga sin vördnads- och kärleksgärd åt den
son, han mest högaktade. Ingenting annat än lilla Josy’s
svaga joller i övre våningen avbröt den långa tystnad,
som följde på det sista amen, till dess på ett tecken
av mr Bähr de väl uppövade barnsliga rösterna
uppstämde en psalm, så uppfylld av överjordisk fröjd,
att alla, den ena efter den andra, instämde, sjungande
med överfulla hjärtan och finnande sina upprörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
