Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som led i din öfriga värld, i luften, i löfven,
fågeln i lifvets festliga tåg. Du vill samla det hela i
det lilla. Men nu stannade du där: i det ögonblick
luften blef så tyst inne under löfven, att liksom
allting stod stilla. Men just då stod ingenting stilla.
Det var då du förnam lifvets flod glida utför, och
din tanke for genom din värld tyst och snabbt som
endast tanken far.
Man förstår lätt, att man genom att gå upp i
betraktandet af något som synes litet och periferiskt,
kan samla sig till en totalvy af lifvet och lefva
centralt. Å andra sidan kan man vara förströdd, då man
sysslar med stora ting. Tankebry i och för sig är
icke centralt lif. Men det kan som allt arbete vara
vägen till det centrala. Rätt hvad det är, kommer
man ur tankesnåren fram till en utsikt.
Kroppsarbetaren, när han lägger hackan på ryggen en
lördagskväll, kan lefva lika centralt som den lärde
professorn, hvilken torkar pennan efter att ha gifvit oss
besked om viljans frihet. Arbete är icke i och för
sig nödvändigt centralt, men det kan tydligen vara
det, och ej blott vägen till det centrala. Men i de
stunder då det hindrar oss att vara samlade, då är
det trivialt i den mening att det icke väl förliker sig
med poesi.
Hvad som gör det triviala opoetiskt tyckes alltså
vara, att det drar oss ner till en nivå, på hvilken
vi ej kunna se lifvet i stort. Det förhindrar den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
