Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Har ni märkt, när ni vill skarpt iakttaga
någonting, att ni icke ser på det mycket länge på en gång,
utan drager ögat från föremålet och vänder det dit
igen efter små mellantider? Man ser skarpast vid
första blicken, i själfva ögonkastet. Vill ni taga ett
ögonmått af ett afstånd, några alnar eller så, gör ni på
detta sätt. Jag skulle tro, att en hästgranskare gör så.
Ni gör det ofta, när ni vill komma underfund med
intrycket i ett ansikte. Sen man sett en stund, har
man icke längre omdöme, naturligtvis därför att
syntesen då slappas. Det är själfva det tidsmoment, då
ögonkastet sker, då något inträder i den yttre eller
inre blickpunkten, som är så gifvande. Det gäller
härvid ej blott ögat utan apperceptionen. Det förhåller
sig på samma sätt, när man betraktar något
introspektivt, och nästan i synnerhet då. Tanken får göra
så sluga och hastiga anlopp för att få tag i vissa
fenomen. Den stör dem annars, utplånar dem med
sina klumpiga steg. Och denna lag måste en
skrifvande eller talande många gånger veta att underordna
sig. Gäller det att teckna en karaktär t. ex., så måste
man ofta gå slingervägar. Man bör helst icke hopa
hela teckningen på ett ställe utan passa på vid olika
gynnsamma tillfällen, när den kan skarpt belysas. Det
är hvad en romanförfattare gör. Han vet att förbereda
ett drag han vill ha fram, att tangera och vara undan
ifrån det med detsamma, innan intrycket hinner
blandas bort — och så återkomma till det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
