Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon sänder Sömnen ut. Han Nattens intåg följde,
Och sjelf i hennes famn, der skuggan honom höljde,
Låg som ett menlöst barn i vänlig dvala sänkt.
Hans hjertas milda frid är i hans anlet målad,
Och på hans friska hy, af ungdomen bestrålad,
* Är helsans purpur stänkt.
Men snart, förskingrande den trötjhet honom tvingar,
Han öfver jorden far, på daggbestänkta vingar,
Af dimman drypande, som höjs ur Lethes elf.
Förgätenhetens lugn i alla känslor gjutes;
Och menskan i hans band, der hon med vällust slutes,
Begär sitt fängsel sjelf.
Så syns det gudabarn, som Himlen fordom sände,
När ändtlig, ömkande de dödligas elände,
Hon egnade en tröst åt deras plågors strid.
Då sändes Sömnen ner, af aftonrodnan buren,
Följd af hugsvalelsen och helsad af Naturen
Och varelsernas frid.
Med deras späda kung de lätta Drömmar föddes,
Och på den vallmobädd, som kring hans vagga ströddes,
Af rosor, lekande, sitt offer lade ner.
Till honom Glädjen dög, att i hans famn sig sluta
Och, af sin sällhet trött, i nöjets glömska njuta
Ännu ett nöje mer.
Till honom nalkades med nederslagna hjertan
Besväret, Arbetet och Saknaden och Smärtan,
Och Sjukdomen, förtärd, med döden i sitt bröst,
Och Fattigdomen sist, af menniskor förskjuten;
Och sökte stunders frid, och kallade minuten
Af hans begärda tröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
