Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Da min näktergal >in luta slog!
Vore sanning i den spridda sagan
Om mitt sinne, bortvändt ifrån hans, —
Hade döf jag varit för hans klagan:
Skftlfde jag vftl nm i tårars glans?
Har du älskat? Kan du då förglömma,
Att en sällhet gifs, i stumhet klädd,
Skygg att blicka fram ur helig gömma,
För sin egen ljufva lockning rädd?
Och så inneslöt jag mig i bladen
Djupare, ju högre hjertat brann;
Men han märkte ej, hur perleraden
Af en himmelsk dagg från ögat rann.
Så vi foro fort: min skald att sjunga,
Jag att glöda, — än med knoppen stängd;
Och med pil på pil mig sköt hans tunga,
Med en lockton, städse mer förlängd. •
Men när gryningsstrimman kysste skogen,
Såg jag upp, besegrad af hans klang,
Och all skatten af min känsla, mogen,
Morgonrodnande ur bojan sprang.
Ack! men hans farväl var redan sunget,
Innan så min låga frambröt hel;
Af förmycken sång var söndersprunget,
Af för ömt begär,’hans strängaspel.
Nu välkommen, storm! Den purpurröda
Fursteskruden kläd mig hastigt af;
Blomstrens drottning höfs det, att förblöda
Just utöfver Sångardrottens graf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
