Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Får jag ej bannor jemnt och ständigt,
Fastän det icke är mitt fel,
Om någon gång jag syr eländigt,
Förföljd utaf ditt gyckelspel.
Om någon gång en nål jag tappar,
Om jag en maska fäller ner . . .
O du min Gud! när hjertat klappar,
Och hela veriden se’n det ser.
Nej, falska hjerta, du min plåga,
På dig jag aldrig mer skall tro,
Ty du har satt i eld och låga,
Hvad fordom var ett fridens bo.
Och allting ut och in du vänder,
Åskådliggör min sorg, min harm.
Du kinden målar, Ögat tänder
Och väcker suckar i min barm.
Att lefva i en ständig våda
För vittnen i min inre verld,
Som veta allt — och allt förråda —
Gud! hvad jag är beklagansvärd!
Kanske vi blifva dock förtegna,
Se’n vi förtrott hvarandra allt,
Se’n dessa känslor innerst egha
Arbetet ut sig till gestalt.
Välan! vi älska då, mitt hjerta,
Å ja — det är vår gamla trall.
Men hvem? och hur? Om ock med smärta
Du detta dock förtiga skall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
