Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt mera vikande till ijerran dunkel.
Han ser med fasa, att han än har åter
En ödslig evighet att genomsväfva,
Der intet spår den irrande ledsagar,
Och ingen hvila åt den trötte bjudes.
Men i hans innersta en jordisk hunger
Blir öfvermäktig himmelska begär,
Hans syn förvirras och hans vingar domna,
Och genom molnen, som hans skam fördölja,
Far han förtviflad ned till jordens klippor:
Ej det hans trängtan sökte har han funnit:
Och ingen krona hans förhoppning vunnit.
Men ner på jorden stannar qvar en fjäril,
Den skimmervingade minutens son,
Den blyga känslans njutningsfulla käril,
Han forskar ej hvar ljuset kommer från,
Han njuter from dess fröjd, och tror, att Hertha,
Den hulda modern, skänker honom det,
Han sitter tyst vid rosens rika hjerta,
Och dricker derutur sin salighet.
Ty solens strålar bo alltjemt hos gräsen,
I blommans klara färg do bryta sig,
De ingå renande uti hans väsen,
Och tända der en lust så innerlig–––––—
När 8trålarne sin dans om qvällen sluta,
Och elfvor daggens diamanter strö,
Då har han lefvat eadast för att njuta,
Då dör han ock för att af njutning dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
