Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Philip Creutz - Ur „Atis och Camilla“ - Atis och Camilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n
Och med ett klago-skri hon liksom ber om bot.
En siidan sorglig syn Camillas tårar väcker;
Till denna hindens hjelp hon sina händer sträcker;
Hon smeker detta djur, hon det i famnen tar,
Och med en bortvänd syn ur såret pilen drar;
Hon slöjan löser upp och den i stycken rifver,
Att hämma blodets forss, som fram ur sidan drifver:
Men fåfängt, all dess hjelp ej djurets räddning gör,
Det slickar nymfens hand, det suckar och det dör.
Camilla detta ser med ömkan och med plåga.
Hur sådant våld kan ske, hon tyckes himlen fråga.
„Du täcka djur, sad’hon, hvad har du menskan gjort?
„Har väl din menlöshet dess grymhet väcka bordt?
„Du hårda jägar-tropp som dig i mord förnöjer,
„Ja! det är Atis visst, som här sin vildhet röjer!
„Ack usla! det var jag, som nästan färdig var
„Att älska en tyrann, som sådant hjerta har!
„Hvem hade kunnat tro, att han den grymhet hyste,
„När dock så mycket ömt uti hans ögon lyste?
„Hur lycklig är jag ej, som fått hans vildhet se?
„Jag skall ej ömhet mer, men hat åt Atis geu.
Camilla blef bestört så snart hon detta sade,
Ty hjertat ingen del i detta uppsåt hade.
När Atis, mellertid, vid stranden sorgligt går,
Han hör Camillas röst och lif och glädje får.
„J gudar, ropar han, nu får jag se Camilla!
„Dess enda ögonkast kan hjertats oro stilla.
„Det blir det sista väl som himlen unnar mig!a
När Atis detta sagt han varsamt nalkar sig.
Camilla ropar straxt: „Barbar som mig förföljer,
„Och ej din vildhet mer i ödemarker döljer;
„Du föddes blott till mord! se detta arma djur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
