Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg - Grafven i Perho. 1—2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vädrande hans stig i skog och vildmark,
Gick han stum, som vägens blodspår ledde,
Stum, men mordlust ropte i hans hjerta.
När han kom förbi sin faders boning,
Bröt der eld och rök ur taket redan;
Men han såg ej,-hörde ej, hans öga
Var oroligt endast fäst på vägen.
Ren var solen bakom skogen sjunken,
När en öfvergifven by han nådde.
Nära vägen, ur en skyl på åkern,
Tittade en gosse fram och, varsamt
Vinkande med handen, ropte sakta:
„Gå ej ditåt, ty du är förlorad;
Fienderna rasta der i gården.
Sex de voro, förde långa pikar,
Och den grymmaste och störste ryttarn
Bar ett blodigt hufvud fäst på piken
Endast snabbare gick Thomas framåt.
Men på dörren till den främsta stugan
Såg han brödrens kära hufvud spikadt.
Rytande han slängde unnan bössan,
Och bröt in. Den första, honom mötte,
Fick hans spjut till korset sänkt i barmen.
Sen försmående, i raseriet,
Värn och vapen, flög han fram lik örnen
Och med blottad hand spred död och fasa.
Intet hugg, hur skarpt det föll, han kände.
’ An den ena, än den andra mötte
Och med rifven strupe slogs till golfvet.
Sist var öfrig endast skarans höfding.
Honom grep till slut kring lifvet Thomas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
