Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid denna sena timme sofvo alla i orten.
Taken, som glänste i månskenet, aftecknade sig
med pärlemorskiftningar mot den dunkla himlen.
Inbäddade i sina trädgårdar, framskymtade
stugorna endast oredigt mellan grenarnas bladverk.
Hundarna skällde sömnigt på gårdarna och tycktes
besvara grodornas kväkande, vaktlarnas skri,
getingarnas surrande och alla dessa hemlighetsfulla
ljud under en sommarnatt, som naturens djupa
tystnad gjorde ändå mera klingande och rörande.
Vagnen skred endast med svårighet framåt i
sanden på vägen. Därefter kom den in i en
lindallés mörka skugga. Strimmor af hvitt ljus, som
silade sig genom bladverket, föllo på marken. Vid
ändan af allén visade sig ett stort hus, i hvilket
ännu några fönster voro upplysta.
Polaniecki befann sig snart nedanför en
förstugutrappa. En tjänare kom emot honom, åtföljd
af två gårdshundar, ett par stora, mycket fromma
vaktelhundar med hvitt och silkeslent hår. I stället
för att morra åt den nattliga gästen nosade de på
honom och viftade vänligt på svansen. Men
tjänaren hade redan tagit Polanieckis kappsäck och
införde honom själf i en stor matsal, där en
framdukad kvällsmåltid väntade honom.
Innan Polaniecki satte sig till bords, började
han vandra fram och tillbaka i salen för att räta
på sina styfnade ben; men knarrandet af hans
stöflar på det bonade golfvet, gjorde honom nervös.
Han satte sig, vecklade upp sin servet och skulle
just börja äta, då dörren öppnades. På tröskeln
visade sig en skuggbild, full af behag; det var
tydligen dottern till Krzemiens ägare, Marie Plawicka,
om hvilken Polaniecki ofta hört talas. Han reste
sig, hälsade och sade sitt namn. Den unga flickan
räckte honom handen.
»Ett telegram underrättade oss om er
ankomst,» sade hon. »Pappa mår inte riktigt väl;
han har för den skull ålagt mig att ta emot er.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
