- Project Runeberg -  Familjen Polaniecki /
33

(1906) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Oscar Heinrich Dumrath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Andra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

flickan, som tydligen besvärades af dessa
artigheter ... »Om den där resan till Reichenhall inte
kommit emellan, skulle jag bedt henne tillbringa
den vackra årstiden hos oss.»

»Och jag skulle varit färdig att följa henne,
äfven utan någon inbjudning.»

»Jag bjuder er å pappas vägnar en gång
för alla.»

»Uttala inte ett sådant ord på slump, jag
skulle kunna missbruka det. Jag finner mig så
väl här! För hvarje gång jag hemsökes af mina
dystra timmar, skulle jag komma och ta min
tillflykt till er!»

Polaniecki hade fullkomligt klart för sig, att
dessa ord måste befästa det band af sympati, som
var på väg att uppstå mellan dem. Hans afsikter
voro uppriktiga. Han betraktade henne, medan
han talade; det föreföll honom, som om detta
unga och milda ansikte, hvilket belystes af den
nedgående solens glans, var liksom förklaradt af
själens glädje och inre frid. Hon hade också lyft
upp sina ögon mot honom, och han läste i dem
den tysta frågan: »Tänker ni verkligen hvad ni
säger?»

»Pappa dröjer länge!» sade den unga flickan.

Solen hade gått ned. I skymningens rosiga
halfskugga flögo läderlapparna tyst omkring; från
sjön hördes ett växande sorl af grodornas rytmiska
kväkande.

»Låt oss gå in!» fortsatte den unga flickan.

Han räckte henne handen, och hon lade sin
hand i hans, liksom tecken till förbund. Därpå
höjde hon armen och pekade på en stjärna, som
långsamt gick upp öfver de orörliga trädtopparna,
och mumlade med af rörelse allvarlig stämma:

»Se där är aftonstjärnan!»

Stjärnan höjde sig på den redan mörka
himlen, liksom en stor diamant. Plötsligt började
hundarna skälla; en vagns rullande hördes på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:23:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polaniecki/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free