Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjusande småleenden. Litka betraktade emellertid
den unga flickan, liksom osäker på huru hon skulle
bemöta henne; därpå kastade hon sig plötsligt om
hennes hals med hela ömheten hos sitt älskande
hjärta.
»Marie,» sade fru Emilia, »du dricker väl en
kopp te hos oss. Jag tar dig med mig.»
»Ni måste vara ganska trötta; behöfva ni inte
sofva?»
»Vi ha sofvit som murmeldjur ända från gränsen
och ändå haft litet tid att ordna våra toaletter;
men nu kräfver vår måge sin rätt. Du skall alls
inte besvära oss.»
»Nå, då följer jag med nöje.»
Litka höjde sig på tårna för att komma åt att
hviska i sin moders öra:
»Än herr Stas då?»
»Ja visst!»
»Ja, han måste följa med, det måste han!»
upprepade Litka och fäste sina vackra, tankfulla
ögon på sin vän.
Denne smålog.
»Nåväl, nej,» svarade han och härmade den
lilla flickans röst ... »Det måste han inte; men
vännen Stas skall gärna komma!»
Några minuter därefter förde vagnen bort dem
allesammans. Polaniecki satt midtemot fru Emilia
och fröken Plawicka och hade barnet bredvid sig.
Det klara ljuset genomträngde honom; det var som
morgonrodnaden till bättre dagar.
De pratade med denna tjusande förtrolighet,
som återseendets glädje föranleder.
»Hvilken lycklig slump,» frågade Marie, »ha
vi att tacka för att ni öfverraskar oss med att
återkomma så snart?»
»Det är Litka, som inte lämnade mig någon
ro: ’låt oss resa hem, mamma; låt oss resa!’ Hon
sade aldrig annat.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
