- Project Runeberg -  Familjen Polaniecki /
123

(1906) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Oscar Heinrich Dumrath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

barnet, som äfven i sitt sista ögonblick endast
tänkte på honom.

Litka återtog emellertid:

»Och ni vill då gifta er med vännen Stas,
tant Marie?»

I nattlampans blåaktiga sken antog den unga
flickans ansikte snöhvita, genomskinliga färgtoner.
Hennes läppar skälfde, men hon svarade utan
tvekan:

»Ja, jag lofvar dig det!»

Litka fattade Maries hand och förde den till
sina läppar. Därefter sjönk hennes hufvud tillbaka
på kudden och hon låg några ögonblick alldeles
orörlig, medan mellan hennes halfslutna ögonlock
två tårar framträngde och långsamt runnö utför
hennes kinder.

Tystnaden blef högtidlig. Regnet föll oafbrutet.
Polaniecki och Marie sutto orörliga midt emot
hvarandra och undveko hvarandras blickar. De visste
endast, att deras öde afgjordes denna dystra oroliga
natt, och de kände sig liksom förvirrade. Rof för
tusen intryck, tusen hvarandra motsägande och
förvirrade tankar, förmådde de icke se klart i sitt
innersta. Och i denna tystnad, under hvilken deras
nedslagna och stirrande blickar vände sig bort af
fruktan för att mötas, följde åter timme på timme.
Slutligen visade sig fru Emilia, liknande en skugga,
på rummets tröskel.

»Sofver hon?» frågade hon helt sakta.

Men det blef Litka själf, som svarade henne:

»Nej, mamma lilla.»

»Du mår bättre, min ängel?»

»Ja, mamma; kom hit till mig!»

Då fru Emilia satt sig på sängkanten, reste
sig barnet med uppbjudande af alla sina krafter,
stödde sitt blonda hufvud mot moderns bröst och
slog sina armar kring hennes hals.

»Mamma lilla,» mumlade hon, »nu vet jag,
att man aldrig nekar något på ett sjukt barns bön!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:23:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polaniecki/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free