Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettonde kapitlet - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skuld. Hon måste väpna sig med tålamod, icke
allenast beklaga sig öfver sitt öde, utan tacka
Gud. Om ännu större sorger, om ännu större
svårigheter komme, måste hon underkasta sig dem
med ödmjukhet i sitt hjärta och länge foga sig,
foga sig kanske hela år, till dess att Guds
barmhärtighet åter tilläte, att det blef dag.
»Jag skall inte mera förvilla mig!» tänkte Marie.
Hon hade stor lust att gråta, men gråta af glädje.
Stas kunde emellertid när som helst återkomma,
och han fick icke se henne med tårar i ögonen.
Han kom verkligen. Maries första ingifvelse
var att kasta sig om hans hals; men hon tyckte
sig vara alltför felaktig, och en plötslig rädsla höll
henne tillbaka.
Han tryckte en lugn kyss på hennes panna
och frågade:
»Har ingen varit här?»
»Jo, Emilia ... men hon kunde inte vänta.
Hon skall återkomma om måndag.»
»Kors, så förargligt!» utbrast han förtretad,
»du vet ändå huru glad jag skulle blifvit att få
råka henne. Hvarför skickade du inte efter mig?
Men du bryr dig just inte mycket om hvad jag
tycker!»
Liksom ett barn, som söker urskulda sig,
svarade hon med tårar i rösten, men likväl
uppmuntrad af en hemlig känsla af tillförsikt:
»Nej, Stas, du gör mig orätt! Jag försäkrar
dig, att jag aldrig tänker på annat än dig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
