Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 355 –
rik!.. Ja, det är obotligt! De ha dödat honom,
den stackars gossen; de ha kväft hans hjärta,
hans snille, de ha släckt en stor låga, en härd,
som kunnat upplysa och värma tusende och åter
tusende själar. Ser ni, detta kan jag aldrig
förlåta dem! Må Gud ta fröken Castelli i sitt nådiga
hägn, men detta skall jag aldrig kunna glömma!
Man har ingen rätt att tillgifva andra än sina
egna oförrätter, men icke andras. Det skulle
verkligen vara alltför bekvämt! Detta är allt hvad
jag kan säga er om den här saken; resten vet ni.
Det skvaller, som kommit till era öron, har
sin grund däri, att man på senaste tiden verkligen
några gånger sett mig i sällskap med dessa damer.
Fru Bronicz skref först till mig, och då jag
sedermera gjorde dem ett besök, började fröken Castelli,
i stället för att söka undanflykter, i min närvaro
anklaga sig själf. Jag tillstår, att hon rörde mitt
hjärta. Man må säga hvad man vill, men jag
finner ändå, att ett fel, som erkännes, redan är ett
uppvaknande till heder, ett visst mod, en början
till återgång, ett ångerns skri, hvilket, om det
också icke försonar felet, åtminstone upprättar
själen. Betänk också, att de verkligen äro mycket
olyckliga. Har jag icke sett, med hvilken tvekan
de närma sig personer, ovissa om det mottagande
de skola erhålla, åtminstone af dem, hvilka ha
mod att stå för sina åsikter? En sådan bitterhet
har samlat sig hos dem, att de nu förebrå
hvarandra; sannerligen ingen afundsvärd belägenhet.
Man tillhör ännu, så att säga, stora världen och
släpar allestädes efter sig, liksom en kanonkula,
ett äfventyr, som väckt allmänt uppseende. Jag
har till och med medlidande med fru Bronicz. Hon
sargar den stackars världens öron, liksom med en
borr, med sina lögner; men hennes öfverdrifna
kärlek till systerdottern inger henne dem.
Skall jag väl ha mod att besöka dem, sedan
jag varit vittne till Ignatius’ hiskliga förtviflan?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
