Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 364 –
nuvarande tillvaros lyckliga lugn. Han kände, att
det onda försvunnit utan återvändo, att han fått
mer än han vågat hoppas erhålla; att äfven om
andra olyckor skulle träffa dem, skulle hans lif
hädanefter vid hennes sida lika fullt alltid vara
lika molnfritt och ogrumladt, oändligt
aktnings-värdt och nästan liktydigt med »gudstjänst» samt
så mycket mera solbelyst soui det fanns mera sol,
mera luft, mera utrymme hos den synkrets, som
omgaf dem. Den omätliga och fria landsbygden
och icke mera den kväfvande och trånga staden 1
Vid denna tanke öfverflödade hans själ af kärlek
och gränslös lycka, och då de kommo till
kyrkogården, bad han för den moders själsro, hvilken han
hade att tacka för en så beundransvärd maka; hans
andakt var nästan lika stor som Maries. Han älskade
denna graf och dyrkade den med sonlig vördnad.
Men nu kallade kyrkklockan dem till mässan,
som skulle börja. I den blygsamma bykyrkan
återkommo de gamla minnena massvis för
Polaniecki. Allt, som omgaf honom, syntes honom så
bekant, som om han sett det föregående dag.
Under kyrkans skepp återsåg han böndernas
böjda pannor, man andades där samma doft af hö;
samma präst förrättade altartjänsten; samma
pilgrenar, vaggade af vinden, slogo mot fönstren;
och liksom då tänkte Polaniecki, att allt förgår —
att lifvet förgår, liksom våra sorger och våra
förhoppningar, att människotankens olika riktningar,
de skilda filosofiska systemen förgå — men att
mässan alltid hålles, som om hos densamma funnes
en oföränderlig kraft, en evig dygd. Marie ensam
representerade en ny figur i den gamla taflan. Då
hennes make betraktade hennes lugna ansikte,
hennes på altaret riktade ögon, förstod han, att hon
bad af hela sin själ och allt sitt hjärta för deras
lefnadslycka, och han bemödade sig på allt sätt
att stämma sin egen själ i samklang med hennes
och började äfven bedja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
