- Project Runeberg -  Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861 /
21

(1865) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den andra vingspetsen mot vågen och följer hennes
gång, men utan att beröra henne. Sällan hvilar han
sig en stund i svallet och ligger då mycket högt
och lätt, ofta med utsträckta vingar och lyfter sig,
springande på vattnet, utan ett enda vingslag. Träffande
säger Keilhau, att formen af hans askgrå vingar ger
honom ett visst tycke af Dödskallefjäriln (Sphinx
Atropos). Han är en glupsk fogel; med yttersta påpasslighet
störtar han öfver hvad som utkastas från däck; späck
och fläsk behaga honom mest; torr fisk försmådde han.
En vanlig förlustelse bland sjöfarande är att efter
fartyget utkasta ett stycke späck, fastbundet i ändan på
ett kabelgarn; knappt är lockbetet kommet i vattnet,
förrän hela svärmen störtar öfver det. Nu höras
snattrande skrän och ett förfärligt oväsen, den ene söker
fördrifva den andre, och först efter mycken strid och
förtviflade ansträngningar lyckas det en af sällskapet
att bemäktiga sig läckerheten och sluka den tillika med
en del af snöret. Frossaren märker dock snart att allt
ej står rätt till; han känner sig bogserad af fartyget,
gör motstånd, lyfter sig och tvingas att återgifva hvad
han med så mycken möda förvärfvat. Knappt synes
späckbiten åter på vattnet, förr än samma lek ånyo börjar
för att alltjemt upprepas, tills intet mera bete återstår;
men kastar man ut ett kortare snöre med ett bete i
hvardera ändan, blir måltiden dubbelt lifvad, och sättes
betet på krok, som icke sällan, grymt nog, händer, är
han lätt fångad. Sin vanliga föda hemtar eljest
hafhästen, när han är till sjös, af de otaliga skaldjur och
mollusker, som hvimla i hafvets yta; bland dem vi
skjöto hade en frossat på den vackra snäckan Limacina
arctica. Sitt hem har han i den högsta norden, på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:24:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1861/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free