Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omvexling, synes deraf, att Keilhau erhöll 28 olika arter
högre vexter och af kryptogamer 23 arter.
Bland större vattendrag, som finnas på ön, är
Engelsk-elfven, så kallad efter en vid dess mynning
begrafven engelsman. Helt nära detta ställe komma
tvenne stenkolslager ut i dagen mellan de öfriga vid
kusten afbrutna bergarterna, och äfven på ett annat ställe
på östra kusten, vid den så kallade Stenkolsbugten,
finnas fyra stenkolslager, hvilka ligga på lika afstånd
öfver hvarandra. Utom denna bergart, en qvarlefva
från ett lyckligare klimat i dessa trakter, nämnas såsom
hufvudsakligast förekommande lerskiffer, sand- och
kalksten, innehållande petrefikater, och äfven blymalmer
skola i ringa mängd kunna spåras på ön [1].
Menniskornas begär efter vinning har skänkt denna
lilla ö en historia. Hon upptäcktes d. 8 Juni 1596[2]
af den frejdade holländske navigatören Barentz på
hans tredje och sista resa, från hvilken han sjelf
icke mer skulle återvända, utan finna sin graf på
Novaja-Semljas ogästvänliga kust. Med hela sin
expedition uppehöll han sig på Beeren Eiland under tre
dagar. På land gjordes intet annat byte än en stor
mängd fogelägg; men i sjön dödades en björn om
tolf fots längd, hvilken händelse gaf anledning till det
namn, ön ännu bär, Beeren Eiland eller Björnön[3].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
