- Project Runeberg -  Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861 /
52

(1865) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitet 3

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var redan med en del af sin kropp utom iskanten, sjönk
ned i vattnet och försvann.»

»Båten sköts nu fram till kanten af det låga
isstycket, på hvilket vi alla sprungo upp. Den
qvarliggande hvalrossen, ett djur af tio fots längd, erhöll
för säkerhets skull ett lansstyng och beröfvades sin
hud med dess tre tum tjocka späck, och sitt hufvud
med de 1 1/2 fot långa elfenbenslika tänderna. Denna
gång hade bössan och ej harpunen varit det afgörande
vapnet. Kulan hade ganska riktigt träffat bakom örat,
det enda ställe der hon ögonblickligen dödar, ty råkar
hon ett annat ställe af hufvudet, plattas hon mot
dess otroligt fasta benbyggnad eller träffar en del af
hjernan, hvars förstöring ej medför omedelbar död.
Intränger hon i någon annan del af kroppen, stannar hon
oskadlig i det tjocka späcklagret, — man får ofta
hvalrossar, som hafva kulor i späcket — eller ock följer ej
döden, förrän djuret hunnit i vattnet, såsom nu var
händelsen. Träffas en simmande hvalross dödligt,
sjunker han genast, och derföre bör bössan då användas
endast för att förvirra honom, till dess han kan nås
af harpunen, ty denna och lansen äro dock alltid
hufvudvapnen i denna jagt. Vi hade knappt hunnit kasta
loss vår båt, innan en otalig mängd måsar, som strax
efter djurets fällande församlat sig i närheten, slog ned
för att frossa på dess qvarlemnade kropp. Nu som
alltid var stormåsen (Larus glaucus), som af den gamle
Martens för dess värdiga hållning fick namnet
»Borgmästaren», den ifrigaste och mest oblyge bland gästerne,
dernäst den sköna, snöhvita ismåsen (Larus eburneus),
Martens’ »Rådsherre», och till dem sällade sig äfven en
och annan »Krykkie» (Larus tridactylus) och hafhäst.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:24:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1861/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free