- Project Runeberg -  Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861 /
106

(1865) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det förra Spets-bergen, med det senare Grönland. Han
kallar det förra äfven Newland — holländarnes
Nieuland, hvaraf engelsmännen gjorde »King James his
Newland». [1]

Men vi återvända till Treurenberg Bay. Blomstrand,
som hittills af intet naturhinder låtit afskräcka sig från
att ständigt vara i verksamhet på land och bland fjellen,
beslöt att, åtföljd af styrmannen på slupen, Mack,
begifva sig vesterut, och »halft på skämt», säger han i sina
anteckningar, föreslogs då de utkommit på den ännu
snöbetäckta slätten norr om den bergskedja, som skiljer
Treurenberg Bay från Wijde Bay och Mossel Bay, att
färden skulle gälla den sistnämnda viken. En ren med
stora ståtliga horn, som de efter en timmas vandring
på skidor fingo i sigte, förledde dem att taga kosan
söderut, men efter en fruktlös jagt vände de åter mot
nordvest. De sökte nu att, med undvikande af den
egentliga bergskedjan, nå en ur snön uppskjutande
enstaka klippa, hvilken syntes utgöra hennes sista utsprång
emot slätten norrut. I en bister motvind sträfvade de
raskt fram åt nordvest mot detta mål, hvilket de
slutligen nådde och från vestra sidan bestego, ehuru med
möda för den djupa snöns skull. »Till min förundran,
säger Blomstrand, fann jag berget helt och hållet bestå
af en grof, kristallinisk, ytterst lätt söndervittrad
kalksten af blekgrå färg, på utsidorna skäligt urgröpt och
fårad, påtagligen genom inverkan af vågsvallet, då
berget en gång utgjorde Spetsbergens yttersta udde.»
Sedan de gått öfver en med snö fylld klyfta, som delade
berget i tvenne delar, hade de åter att stiga upp till
den egentliga fjellplatån och möttes der af en storm
med luften mörk och töcknig och full af fina isnålar.


[1] 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:24:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1861/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free