- Project Runeberg -  Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861 /
114

(1865) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig särdeles ståtlig ut, der han med afmätta steg och i
sakta mak rör sig mellan och öfver hummocks, på
hvilkas spetsar han långa stunder håller utkik och vädrar
efter byte; blir hans uppmärksamhet fästad på något
ovanligt, reser han sig i lodrät ställning, lyfter nosen
och vädrar omkring i luften.

Ej så sällan stöter man på honom i land, i
dalgångar och på fjellsluttningar, der han sannolikt jagar
räf, fogel och renar, eller förser sig med ägg, men i brist
på allt detta håller han äfven till godo med grönsaker.
Här ser man ofta i snön de fotslånga och nästan lika
breda spåren af hans labbar, och längs snöbranterne
djupa och breda fåror, som löpa ända ned i dalgångarne;
det är hans rutschbanor, i hvilket sätt att färdas han
lärer vara ganska drifven. Någon gång träffar man hela
flockar af isbjörnar. Ar 1863 lade en norsk fångstbåt
till vid en af de sju öarne, der samme män hösten förut
slagit en betydlig mängd hvalross på land. De funno
nu inga hvalrossar, men öfverraskades af åsynen af den
mängd björnar, hvaraf ön hvimlade. En vild sälle af
besättningen, en quän, rusar genast med lansen mot
skaran, några af björnarne sätta sig till motvärn, men
han nedsticker den ene efter den andre; hans kamrater
i båten, lifvade af exemplet, falla äfven in och inom
kort voro tjugufem stycken nerlagde. De öfrige togo
till flykten. Vid sitt sammanträffande med menniskor
visar han ej något begär att anfalla, utan snarare en
med försigtighet parad nyfikenhet, en egenskap
gemensam för nästan alla högre djur i trakter, der menniskans
förföljelser och grymhet ej hunnit blifva, så att säga,
tradition bland dem. Ofta närmar han sig dristigt, men
mera liksom för att lära känna hvad han ser, än i afsigt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:24:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1861/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free