Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som en väsendtlig del i utrustningen och rättfärdigade
fullt hvad man af dem väntade. Ty utan dem hade
Franklins öde troligen ännu varit en olöst gåta. En
hund behöfver intet utom sin egen föda och kan med ett
skålpund pemmican om dagen till föda draga 100—150 skålpund,
då en man behöfver 2 1/2 till 3 skålpund föda om dagen och
dessutom en död vigt i kläder, tält m. m., men ej
förmår draga mer än dubbelt. I yttersta nöd kan slutligen
hunden slagtas och förtäras. Hvad de olika slagen af
hundar beträffar, så hafva inga visat sig för detta
ändamål användbarare än Eskimåernes.
Efter denna framställning torde det vara klart, att
konsten att färdas norrut ej kan anses längre stå på
samma ståndpunkt, som då Parry gjorde sin expedition
från Spetsbergen.
Frågan blef derföre: hvilka utsigter till framgång
har nu ett dylikt företag och huru bör det ordnas?
Parry slutar berättelsen om sin expedition år 1827 med
den förklaring, att han ej anser det kunna utföras. Men
1845, således efter många år af mogen eftertanka och
ny erfarenhet om slädexpeditioner förklarade han i ett
bref till Amiralitetets Sekreterare Sir John Barrow[1]
att, om en slädexpedition kunde gå ut så tidigt från
Spetsbergen som i April månad, skulle den kunna hinna
till nordpolen och undgå de tre hufvudsvårigheter, Parry
haft att bekämpa, nemligen isens ojemna beskaffenhet,
snöns mjukhet samt strömmen, som dref isen mot söder.
Isen, säger Parry, skulle då visa en hård och obruten
yta, på hvilken han tror, att man skulle kunna vandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
