- Project Runeberg -  Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861 /
328

(1865) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 12

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

foglar. Först höres från bergets branta, höga afsatser ett
ständigt brusande ljud, likt dånet af ett aflägset
vattenfall. De olika arternas skilda stämmor blandas till en
enda ljudmassa, och ännu kan ögat ej skönja mer än
en och annan af stormåsarne, som seglar utåt
klippkanten, men snart skymmes af dess skugga. Man nalkas,
och larmet blir allt mera döfvande, disharmonien
upplöses i sina olika stämmor, man igenkänner alkans
knorr, rotges’ knirr, men otaliga andra oigenkännliga
och förunderliga läten blanda sig deri, framkallade af
de olika affekter, som kunna uppstå hos millioner djur,
hvilkas lifsverksamhet naturens starkaste drift stegrat
till det högsta. Grofva, nästan menskliga stämmor, hesa
rop, jemrande läten genljuda från klipporna. Plötsligt
skallar ett nytt och främmande ljud, som kommer
lyssnaren att spritta till, så hemskt skär det i öronen. Det
är fjellräfven, som helsar fogelkolonien med sitt tjut,
likt än ett skällande, än ett nödrop. Hvad han än kan
mena dermed, — de gamla holländska hvalfångarne
tolkade detta skrän såsom djefvulens, hvilken hånlog
åt deras förehafvanden, och ansågo det såsom ett omen
sinistrum.

Man klättrar upp ett godt stycke på bergsfoten,
för att på närmare håll betrakta denna lifvets
storartade verkstad. Alkorna bilda massan af kolonien. De
sitta tätt packade i langa rader på de otillgängligaste
branter; i alla fjellsidans klyftor, på alla afsatser höjer
sig bröst invid bröst, och endast klippans yttersta
kanter, dit fjellräfven möjligen skulle våga sig, lemnas
tomma. Så lära äfven djuren af erfarenheten. Men det
ser ut som om på fjellet blott funnos platser för halfva
antalet, ty lika oräkneliga äro de som svärma deromkring

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:24:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1861/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free