- Project Runeberg -  Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64 /
105

(1867) [MARC] Author: Nils Christoffer Dunér, Adolf Erik Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var töcknig och Hopen Eiland rätt väl kunnat ligga
dold i dimman. Deremot låg hela Storfjordens
vestkust, hvars sydligaste punkt Sydkap med bestämdhet
kunde urskiljas, i det herrligaste solljus. Den visade
sig bestå af ett virrvarr af snöiga, temligen jemnhöga
toppar, bland hvilka blott få utmärka sig, så att de lätt
kunna igenkännas, så t. ex. bergen vid Whales Head och
Agardhs Bay[1]. Men öfver alla dessa tusentals fjell höjde
sig, likt kathedralens torn öfver husmassorna i en stor
stad, den väldiga Horn Sounds tind, med en minst dubbelt
större vinkelhöjd än de öfriga bergens. Man kunde
tydligen härifrån se, att detta ståtliga fjell utgör det
högsta berg på södra Spetsbergen.

Från denna sydligaste kant af platån var dock
Storfjordens östra sida ej synlig. Vi vände derföre
åter till den förat omnämnda lilla kullen på norra sidan
af bergsplatån, och sedan vi derifrån tagit de för
gradmätnings-rekognosceringen nödiga vinklarne, återvände
vi till fartyget. Nedstigningen utför fjellet var förenad
med vida mindre svårighet än uppklättringen.

Bland de gamla hvalfiskfångarne voro Spetsbergens
fjell ganska illa beryktade för de olyckshändelser, som
flera gånger inträffat vid försöken att bestiga dem,
isynnerhet bland de vid bergsklättring föga vana holländska
matroserna. Man måste äfven medgifva, att bergssidorna
äro ytterst branta emot hafvet och dessutom så
söndersplittrade af frosten, att man sällan finner ett säkert fäste
för hand eller fot. Till följd häraf kunna olyckshändelser
lätt inträffa, isynnerhet om man, då man letat sig en säker


[1] På äldre kartor benämnd Foul Sound. Detta namn hafva vi dock
ej kunnat bibehålla, emedan det användes äfven för en mängd
andra grunda och orena bugter på Spetsbergens kuster.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:24:50 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1863/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free