Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi vilja försöka göra läsaren bekant med denna ödsliga nejd, som
så länge blef vår nödtvungna vistelseort och der vårt tålamod sattes
på så hårda prof.
Vid Spetsbergens nordvestra hörn ligger en samling större öar, af
hvilka de båda längst i öster belägna bära namnet Norsköarna. Den
närmast fastlandet liggande, större af dessa kallas inre eller östra
Norskön, den andra benämnes yttre eller vestra Norskön. Såsom förut
omnämnts kallas det föga mera än en engelsk mil breda sund, genom
hvilket inre Norskön skiljes från fastlandet, för Fairhaven. Liksom hela
nordvestra delen af Spetsbergen tillhöra dessa öar den på Spetsbergen
föga utbredda granit- eller granit-gneis-formationen. Brant,
kägelformig, uppnående en höjd af 1000—1500 fot höjer sig inre Norskön ur
hafvet. Dess sidor äro betäckta af en stor mängd huller om buller
liggande större och mindre stenblock, hvilka ofta vid minsta beröring
förlora jämvigten och med väldigt brak störta ned utför branten. Att
bestiga ön är derför förenadt med lifsfara. I klyftorna i detta vilda
stenrammel hafva rottgesen och fjällräfven ett omtyckt tillhåll. Den
senares skarpa, ängsliga skri bidrager i sin mån att åt ön gifva en
prägel af hemsk ödslighet. Fanerogamvegetationen är här ytterst
torftig. Ett och annat grässtrå, några förnöjsamma Drabor, några stånd
af Fjällvallmon är nästan allt hvad man af högre växter kan upptäcka.
Fåtaliga och sparsamma äro äfven mossorna, rik eller åtminstone
yppig deremot lafvegetationen, såsom den öfver hufvud är i
Spetsbergens granittrakter. — Förflytta vi oss öfver det smala, strömdigra
sundet till det motliggande fastlandet, träffa vi här en till grunddragen
likartad, men dock mera omvexlande och något mindre ödslig natur.
Mot vester bildas Fairhavens södra strand af ett brant i hafvet
stupande, mörkt och kalt fjäll. Öster om detta inskjuter en grund, på
båda sidor af nästan lodrätt uppstigande fjällväggar begränsad liten
bugt, i hvars botten en smal, 30—40 fot hög, starkt sluttande isström
utmynnar. I bergen, som omge dess nedre del, bor en mängd
rottges, tejstar och gråmåsar, de senare hufvudsakligen intagande bergens
öfre klyftor och utsprång. Från glacieren ljuder med korta afbrott,
återkastadt från de närliggande höjderna, detta åsklika dån, som
framkallas då isstycken lossna från dess massa; i fjällen herskar
denna liflighet och rörlighet, förmärkes detta dofva surrande och
kacklande, som är egendomligt för äfven de mindre talrikt bebodda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
