Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höga norden erinra dessa ruiner. I en af dem ligga nämligen mellan
spillrorna af en sönderslagen likkista några menniskoben och i
närheten på den sparsamt mossbevuxna sanden synes en enkel af
tegelstensbitar, hoplagda i form af bokstäfver, bildad grafskrift, som skulle gifva
upplysning om namnet på den, hvars lik här blifvit nedbäddadt.
Tegelstensbitarne voro nu något rubbade ur sitt ursprungliga läge och
skriften derför omöjlig att med full säkerhet dechiffrera. Att den
döde var en ryss, derpå kunde ej tviflas.
I vestra delen af Fairhaven, ungefär midt emellan Norskön och
fastlandet, låg en liten holme, höjd några få fot öfver hafsytan. Hit
begåfvo sig några af deltagarne i expeditionen sent på qvällen den dag,
vi ankrat i Fairhaven. Natten var utomordentligt skön. Från en
alldeles molnfri, klarblå himmel strålade solen med förmildrad glans.
Luften var fullkomligt stilla. Hafsytan, som här och der betäcktes
med en tunn ishinna, låg spegelblank och öfvergjuten med ett
ljusskimmer, hvilket här och der afbröts af de omgifvande, mörka fjällens
djupa slagskuggor. På bergens toppar glittrade det snöhvita istäcket,
och från glacieren ljöd ett utdraget dån, som för en stund skingrade
det djupgripande, majestätiska lugn, hvilket i allmänhet tillhör och
hvilar öfver de arktiska trakterna, men i synnerhet de ljusa
sommarnätterna. — Till vår ej ringa förvåning träffade vi på den lilla, till större
delen sanka holmen en mängd rufvande ejderhonor, en omständighet,
som visade, att denna plats för detta år blifvit förskonad från
fångstmännens förödande ägg- och dunsamlingsraseri. Med anledning af sin
rikedom på ejder kallades ön sedermera af oss sinsemellan
Ejderholmen. Hvarken på inre Norskön eller på den motliggande stranden af
fastlandet hade vi hittills upptäckt och funno ej heller sedermera
några ejderbon. Sannolikt hade fruktan för fjällräfvarnes rofgirighet och
lömska anfall afhållit ejdrarne från att här uppslå sina bopålar. Utom
ejdrar hade också tärnor i mängd sitt tillhåll på den lilla holmen, och
deras små, nyss ur äggen utkomna, dunklädda ungar träffade vi här och
der inkrupna bland den isbeklädda mossan eller sakta tultande fram på
den frostiga jorden för att undgå oss, då vi kommo dem allt för nära.
Nog får det medges, att deras vagga var luftig och sval. Vid ett
ungefär på midten af Ejderholmen liggande större klippblock, hvars torra
sidor voro rikligt bevuxna med stora tufvor af den egendomliga algen,
Prasiola crispa, slog Nordenskiöld sig ned för att observera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
