Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långt från huset. En vanlig promenadplats var den väg, som banats
mellan fartygen och vår lilla ö, emedan vi sällan under vanliga
förhållanden lupo fara att förfela den, då ljusen på fartygen vid
utgående och ljusen i huset vid gående åt land tjenade oss till ledning.
En mera ofta besökt promenadplats var dock en lång, temligen bred,
hård snödrifva i husets närhet, på hvilken vi äfven under det
djupaste mörkret kunde röra oss fullkomligt fritt och obekymradt, säkra
att här ej påträffa alla dessa stötestenar i form af drifvor, isstycken
och stenblock, som så ofta mötte på andra ställen och kommo äfven
den mest stadige att ramla om kull. — Men om man, sedan man väl
kommit hit, kunde vara fullkomligt säker för att falla, hade man dock
alltid att motse att på ditvägen göra en eller annan kullerbytta. Vägen
till och från denna snödrifva gick nämligen öfver en kort, men
temligen brant backe, och passerandet af denna var alltid förenadt med
svårighet och osäkerhet. Det kan tyckas, som skulle en daglig
erfarenhet inom kort hafva visat oss, hvar de ojämnheter funnos, som borde
undvikas; så visserligen, men der det ena dagen var fullkomligt ren
och jämn mark, fans dagen derpå en snöhög, öfver hvilken man,
då anande intet ondt, snafvade och i de flesta fall ramlade. Ofta
tycktes snö och vind riktigt hafva sammansvurit sig för att spela oss
spratt; så talrika, på så lämpliga orter placerade voro de vågformiga,
parallelt med hvarandra, men vinkelrätt mot vår vanliga stråkväg
löpande snödrifvor, som vid många tillfällen bildade sig och om hvilkas
oförmodade uppkomst de promenerande först genom talrika
kullerbyttor fingo en oangenäm erfarenhet. Man föll, reste sig upp, gick
några steg, ramlade å nyo om kull, steg upp för att å nyo falla och så i
samma stil, till dess man nådde backens slut. Godt, om man ej på
återvägen blef utsatt för samma obehag. Promenaderna voro sålunda
i allmänhet föga angenäma, men man kan vänja sig vid allt, till och
med att falla om kull, utan att betrakta det såsom något ovanligt
eller något att förarga sig särdeles mycket öfver. Då och då förmådde
oss det vackra vädret eller behofvet och önskan att följa lapparne på
deras draggningsfärder eller åtskilliga andra omständigheter att göra
längre utflykter från Polhem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
