Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jordytan, långs med hvilken isdimman af häftiga vindar framdrefs med
våldsam fart.
Haloernas uppkomst beror, såsom bekant, på solstrålarnas brytning
i och reflexion mot de isnålar, med hvilka luften tidtals är uppfyld.
För teorien om detta fenomen är derför kännedomen om isens kristallform
af högsta vigt. Bedan förut har jag försökt lemna en utredning
häraf[1], och äfven under detta års vistelse bland polarländernas is och
snö har jag flera gånger varit i tillfälle att anställa hithörande
iakttagelser, hvilka visa, att de uppgifter, som man finner härom i de flesta
vetenskapliga handböcker, äro dels högst ofullständiga, dels alldeles
oriktiga. Man utgår härvid vanligen från iakttagelser om snöflingornas
form, hvilken finnes beskrifven af Keppler, de Mairan, Wilke, Scoresby
m. fl. Dessa och en mängd andra författare hafva visat, att snöflingorna
och likartade med konst framstälda kristaller af vatten bilda mer
eller mindre invecklade sexsidiga stjernor, sammansatta af fina, utdragna,
i vinklar af 60 och 120° till hvarandra fogade kristallnålar. Häraf har
man sedermera dragit den slutsatsen, att isens grundform skulle utgöras
af en regulier sexsidig pyramid. Oaktadt tvillingsbildningar af
det slag, som träffas vid snöflingorna, icke absolut utesluta möjligheten
af en hexagonal kristallform, äro de dock så mycket mindre bevisande
derför, som dylika tvillingsgrupperingar sällan förekomma i det verkliga
hexagonala systemet, men vida oftare vid rombiska kristaller med
en grundprisma af nära 120°.
För att afgöra frågan om isens verkliga kristallform måste man
undersöka enkla kristaller af tillräckligt betydande storlek, för att kunna
kristallografiskt bestämmas. Genom en dylik undersökning har jag funnit,
att isen är dimorf. Den kristalliserar nämligen:
1:o. Hexagonalt. Optiskt enaxiga, korta, sexsidiga prismor, sällan
afstympade af pyramidytor och icke visande någon synnerlig benägenhet
att bilda tvillingskristaller. Kristaller af detta slag, snarlika
kristaller af ofärgad apatit, iakttog jag redan för flera år sedan på några
mineralier, som, inpackade i fuktigt läskpapper, varit utsatta för
afkylning under 0°, och bland gammal snö, som flera gånger vexelvis varit
utsatt för blidväder och köld. Vackrast träffades dock dylika kristaller
under färden öfver Nordostlandets inlandsis. De bilda här ett eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
