Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den stilla, solbelysta, sköna natten nedsänktes dessa båda mäns stoft i
den isiga jorden. Korset uppsattes och anger för främlingen den plats,
der qvarlefvorna af ishafsveteranen Mattilas och hans modige
följeslagare hvila.
Mattilas förtjenar i sanning namnet ishafsveteran. I 42 somrar
hade han, såsom vi redan sagt, med sin lilla farkost plöjt Ishafvets
kalla böljor, trotsande alla faror och vedermödor. En tid af framgång
och lycka förde honom till välmåga och gjorde honom till en bland
å de mest förmögna bland de norska fångstmännen, men derefter
drabbades han af talrika motgångar. Hans fartyg förliste och fångsten
blef dålig. Härigenom minskades hans egendom, och det enda, som
nu återstod honom, var en ringa del i det fartyg, hvars skeppare han
var, och i den fångst, detta gjort under sommaren. Det var hoppet
att kunna rädda denna sin obetydliga egendom, som förmådde honom
att qvarstanna på Spetsbergen, och att ej medfölja sina hemvändande
kamrater och landsmän. Kanske bidrog — så har det åtminstone
blifvit oss berättadt — till detta olyckliga beslut en länge närd önskan
att tillbringa en vinter i det land, vid och på hvars kuster han
uppehållit sig så många somrar, och der han lyckligt bekämpat så många
faror och upplefvat så många äfventyr.
Det var med vördnad, vi stodo vid dessa mäns graf. De hade
kämpat manligt och lidit mycket. Gripande äro de enkla ord, hvilka
de nedskrifvit i sin dagbok. De säga oss, huru dessa båda män till
en början oafbrutet och kraftigt stridt mot de i uppror varande
elementen, för att rädda de fartyg och den fångst, som utgjorde hela
deras egendom och hvilkas förlust skulle bringa dem så godt som i
armod. De dukade under i denna strid; fartygen måste öfvergifvas och
dessa kastades nu upp på grunden, der vind och vågor med framgång
arbetade på deras förstöring. — Nu vidtager striden för lifvet. Till
elementen sällar sig sjukdom. De anstränga sig för att hålla på afstånd
den mördande skörbjuggen, men förgäfves. Då intet annat arbete
gifves, släpar den ene af dessa olyckliga menniskor en af dem
förfärdigad, med sten lastad släde omkring sin usla boning. Sjukdomen
försvagar dem allt mer. Stensläpningen blir för tung. Inom kort kunna
de ej längre gå. Den ene är alldeles redlös, den andre nödgas krypa
ut för att hämta litet bränsle, med hvilket han en gång om dagen
uppvärmer kojan. Men äfven detta arbete blir för mödosamt; ja, t. o. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
