Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forntida fästningsbyggnader och tempelhallar, i storartad, ödslig prakt
kanske utan like. I sjelfva verket möta oss här grafmonumentet från en
länge sedan försvunnen tid. Kalkstenen är nämligen bildad nästan af
idel skal efter hafssnäckor samt fragment af koraller och bryozoor från
den s. k. bergkalkformationen. Vi hafva således här ej allenast ett
bevis derför, att den forna polarkontinenten åter sjunkit ned och gifvit
rum för ett djupt polarhaf, utan äfven i korallernas och snäckskalens
öfverensstämmelse med liktidiga försteningar från sydligare trakter en
antydan derom, att det varma polarklimatet oförändradt fortfor.
Efter bergkalktidens slut inträffar det tidskifte, då Englands,
Belgiens och Amerikas rikaste stenkolslager bildades, hvilket derför äfven
betecknas med namnet stenkolstiden. En ny fördelning mellan land
och haf hade nu inträdt, kontinenter hade åter uppstått i polartrakterna,
och i sand- och jordlager från dem möta oss åter, vid Belsound på
Spetsbergens vestkust, växtförsteningar vittnande om en i ett varmt
klimat bildad rik polarvegetation. Bland dessa saknar man dock de
storbladiga ormbunkarter, som så rikligt möta oss i sydligare länders
stenkolsbäddar; en omständighet, som möjligen skulle antyda, att en
viss klimatolikhet vid detta vigtiga tidskifte egde rum, i fall ej, såsom
sannolikare är, förhållandet endast beror på ofullständigheten af det
från en enda arktisk fyndort hemförda materialet.
Från det derpå följande tidskiftet, triastiden, känna vi i
polartrakterna endast lemningar efter hafsdjur, bland hvilka en mycket
betydlig del utgöres af stora, skalbeklädda bläckfiskar, ammoniter och
nautilusarter m. m., hvilka, att döma af närstående, nutida formers
lefnadsvanor, helt säkert endast kunnat trifvas i ett varmt haf. En ännu
säkrare upplysning om det dåvarande polarklimatets beskaffenhet lemna
de skelettdelar af kollossala saurier — en form Ichtyosaurus polaris
tyckes hafva uppnått en längd af 20 till 30 fot — som i riklig mängd
jämte mäktiga koprolitbäddar finnas inneslutna i Isfjordens triaslager,
och som bland nu lefvande djurformer hafva sin närmaste motsvarighet
i krokodilerna från Nilens solbelysta stränder eller kanske riktigare
i en på Galopagos förekommande hafsödla, Amblyrhynchus. Att stora
skaror af dessa kallblodiga djur vid den tiden uppehållit sig i
grannskapet af den 80:de breddgraden, hänvisar utan tvifvel på
klimatförhållanden helt olika mot nutidens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
