Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Somliga klippor kunna emellertid icke nås nedifrån eller från
sjösidan; derför söka de sig en väg öfver bergen och ofvanifrån ned;
sådant kalla de »at sie». Detta är det andra sättet att uppsöka
foglarna och tillgår sålunda. De taga en omkring 80 till 100
famnar lång och 3 tum tjock lina; den ena ändan deraf lindar
fogelfängaren om lifvet på sig och drager den mellan sina båda ben, så
att han kan sitta derpå; på sådant sätt släpper han sig ned med sin
fogelstång i handen. Sex man hålla upptill i linan och fira tid
efter annan på densamma. För säkerhets skull lägga de på
bergkanten ett stycke trä, hvaröfver linan löper, på det att den
icke må skrapa mot de hårda och skarpa stenarna och slitas
sönder. Dessutom hafva de ett fint tåg i handen, hvilket likaledes är
fästadt omkring lifvet på fogelfängaren; i detta drar han och ger
derigenom vissa tecken, hvarigenom han meddelar dem, som hålla
honom, huruvida han vill sänkas eller höjas eller om han vill
förblifva der han är. Vid ett sådant nedhissande är fogelfängaren
utsatt för stor fara, ty de stenar, som lösbrytas genom linans
rörelser, kunna falla honom på hufvudet, och han kan icke vika
undan. Af denna orsak har han vanligen på hufvudet en mycket
tjock och väl fodrad blå sjömanshatt, som i viss mån kan mildra
slagen af stenarna, om dessa icke äro allt för stora, ty då kostar
det hans lif. Emellertid underkasta färingarna sig ständigt denna
fara för att vinna uppehälle för sitt mödosamma lif. De hoppas
ock, att den barmhertige Guden skall beskydda dem, och de
flesta anförtro sig åt honom med stor andakt, då de anträda dessa
farliga färder. Eljest säga de att faran ej är så synnerligt stor
vid dessa företag, men att det är ett mödosamt och svårt arbete,
ty den som icke har lärt sig huru man skall bära sig åt och ej är
van, med honom vrider linan sig ständigt rundt, så att han blir
alldeles yr och icke kan uträtta något. Den deremot, som har
lärt sig saken, anser det hela blott för en lek. Han förstår på ett
konstigt sätt att svinga sig med linan fram och tillbaka eller från
en plats till en annan, och detta sker med tillhjelp af fötterna,
hvilka han sätter mot klippan, och sålunda beger han sig till de
ställen, der foglarna hålla till. Han förstår äfven att sitta på sin
lina fritt sväfvande i luften och med stången i hand fånga de
hemkommande och utflygande foglarna. Påträffar han ett hål i berget,
skyddadt af ett öfverhängande klipptak, i hvilka hål foglarna gerna
uppehålla sig, så förstår han (hvilket är den största konsten) att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
