- Project Runeberg -  Den andra Dicksonska Expeditionen till Grönland /
170

(1885) [MARC] Author: Adolf Erik Nordenskiöld - Tema: Greenland, Exploration
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rastat föregående natt. Då vi strax bredvid tältplatsen funno ett
renhorn på isen, väntade vi att möjligen påträffa en ren, som skulle
lemnat en värdefull tillökning i vår proviant, om vi blefve så
lyckliga att fålla den, men lyckan var oss icke gunstig i detta hänseende.
I närheten af tältet visade sig blott ett par ripor, hvilka voro så
rädda, att man icke kunde få dem inom skotthåll. Vi qvarlemnade
på detta ställe, hvars höjd är omkring 1,690 fot öfver hafsytan,
proviant för ett par dagar och utmärkte stället med ett stenrös. Den
17 juli fortsatte vi vår resa, och från den dagen kommo vi icke
i beröring med isfritt land, förr än vi nådde vårt mål, ty ett
försök, som vi gjorde att komma till nästa nunatak b, för att också
der upprätta en depot, misslyckades på grund af isens ojemnhet i
närheten af fjellet.

Jag skall söka gifva en bild af den terräng vi passerade.
I stort sedt, var isens yta vågformig, för det mesta höjande sig
terrassformigt, och ehuru isen, såsom förut är sagdt, på afstånd
ser temligen jemn ut, är den det dock på de flesta ställen i
verkligheten icke. Der stigningen var starkast, var isen vanligen mest
ojemn och full af klyftor, och dessa voro ytterst olika, många
endast få fot breda, men vi sågo också några af femtio fots bredd.
Deras längd kunde vara många hundra fot, men ofta voro de mycket
kortare; de förekommo på flere ställen i så stor mängd, att
mellanrummen mellan dem, på hvilka vi skulle draga fram våra
slädar, kunde vara smalare än sjelfva remnorna. Iskullar af ända till
10 fots höjd gjorde vägen ännu mer besvärlig, och på grund af
vägens krokar och de talrika hindren kunde vi ej använda det tåg,
som vi under andra omständigheter förde spändt emellan oss.
Släden måste ofta dragas på smala isryggar, hvilka på båda sidor
voro begränsade af bottenlösa afgrunder; om den gled ut till ena
kanten, måste vi skyndsamt kasta oss ned på isen för att icke
blifva dragna med i afgrunden. Der klyftorna icke voro bredare än
att man kunde hoppa öfver dem, lyckades det i allmänhet också
att få slädarna öfver, derigenom att en af oss först hoppade öfver
klyftan, medan en annan höll i släden på andra sidan, hvarefter den
förste drog den med fart öfver till sig. Detta var dock ofta förenadt
med någon fara, ty det hände ibland, att släden icke fick
tillräcklig fart, utan blef sittande i klyftan, eller att den fick för stark
fart och halkade ned i nästa remna; i båda fallen måste vi tänka
på vår egen säkerhet och tillika hålla fast tåget för att icke mista

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Apr 12 01:22:30 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1883/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free