Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket begränsadt område. Om vi kommo in på dålig is, läto vi
slädarna stå och spridde oss i olika riktningar för att utleta, huru
vi lättast skulle komma derifrån igen.
Den 18 juli, den femte dagen af vår vandring, var Habakuk
nog olycklig att tappa en tältstång ned i en klyfta. Han fäste
sjelf till att börja med ingen vigt dervid, men förlusten var dock
betydlig nog, i synnerhet som en annan af tältstängerna redan var
bräckt. Då han såg hvilken möda vi gjorde oss för att återfå den,
i det en af oss lät fira ned sig i remnan, blef han mycket
modfäld, ja började till och med gråta och ville gå hem i känsla af
att vara oss till besvär. Vi stälde honom dock till freds igen och
fortsatte vägen, utan att det lyckats oss att återfå tältstången, och
då vi på qvällen reste tältet, måste vi tillverka en stång af våra
skidor. Hvarken dessa eller snöskorna voro oss till någon nytta,
emedan vi icke orkade draga slädarna, då vi hade dem på fötterna.
Ett försök som vi gjorde att spänna skidorna under medarna för
att hindra dem att sjunka för djupt ned i snön, utföll också
olyckligt. Senare deremot, då vår sprit tagit slut, voro de oss till mycken
nytta som bränsle.
På morgonen den 21 juli hade Habakuk på allvar blifvit trött
vid resan. Vi hade denna morgon för första gången under vår
vandring fått sigte på de fjell, som vi utsatt till mål för vår färd,
och han insåg nu fullkomligt, att resan gälde dem, hvilket gjorde
honom så modlös, att han utan vidare begaf sig på återvägen. Vi
voro emellertid så långt inne på inlandsisen, att jag på inga vilkor
tordes låta honom gå ensam, då han skulle omkommit under en
snöstorm eller ihållande dimma, hvarföre vi ropade honom tillbaka,
och efter lång öfvertalan och genom många löften förmådde vi
honom slutligen att uppgifva sin föresats, men om han förut varit
förstämd, så blef han det ännu mer sedan. En orsak härtill var
också den, att han af oss alla var den, som mest plågades af
snöblindhet. Ehuru vi ständigt nyttjat snöbrillor, började sjukdomen redan
yttra sig den 20 juli, alltså på 7:de dagen. Hvilken anledningen
var, att vi voro hemsökta af denna åkomma i högre grad än
nordpolsfarare bruka vara, kan jag icke bestämdt säga, men en
bidragande orsak var kanske, att solen här på 62¾° n. br. stod högre
på himmelen och ljuset till följd deraf var mer intensivt, än när
polarfararen på våren företager sina slädexpeditioner vid 78—80°
n. br. Sjukdomen kan urarta till fullkomlig blindhet, hvilket dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
