Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet. Om eskimåerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidt denna var förenlig med hans missionsifver och
uppfattning af kyrkotuktens kraf mot hvad han kallade
angekokkernas ondska och list, från början blifva rättesnöret för
alla förhandlingar med infödingarna, och man måste med
tacksamhet erkänna, att den danska styrelsen och alla dess
tjenstemän sedan dess, med ytterligt få undantag, följt Hans
Egedes föredöme.
Redan under första vintern af sin vistelse i Grönland
lemnade Egede en dansk man i en eskimåby, belägen 20
kilom, från européernas vinterqvarter. Danskens namn var
Aron Augustinison, och en af grönländarne hade fattat
tycke för honom med anledning deraf, att namnet Aron
syntes grönländaren lika med hans eget namn Arok.
Grönländarne behandlade Aron mycket väl, men ledsnade dock
snart vid sin gäst, så att han måste föregifva, att han
kommit i ovänskap med sina landsmän för att få blifva qvar.
Aron blef sålunda den förste europé, hvilken, så vidt kändt
är, lefvat bland eskimåerna och på eskimåvis. Han kunde
ej nog prisa den endrägt och det goda förhållande, som
rådde mellan dem inbördes. Äfven männens och
qvinnornas umgänge var sedligt och höfviskt, och ingen
lättfärdighet kunde märkas, hvarken bland gamla eller unga.
Likaså angenämt som det i detta hänseende var att vistas
hos dem, lika obehagligt var det till en början för snusken
och stanken i deras kojor. En gång hade dock Aron ett
obehagligt äfventyr. Grönländarne roade sig ofta med »at
abe og fixere ham», något som de ännu i denna dag äro
mycket begifna på, så väl mot hvarandra, som mot
främlingar. Dessa erhålla t. ex. genast vid ankomsten till
landet ett oftast föga smickrande bi- eller öknamn, som man
sedermera får bära till döddagar. Vid ett dylikt tillfälle
blef Aron otålig och argumenterade på europeiskt vis genom
att slå grinarne på munnen. Detta hade dock den påföljd,
att han sjelf blef illa mörbultad och endast med nöd kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
