- Project Runeberg -  Två somrar i Norra Ishafvet, Senare delen, Spanande efter Andrée i Nordöstra Grönland /
211

(1900) [MARC] Author: Alfred Nathorst
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öarne, med den påföljd att vi med förskeppet kommo
upp på en bank. Som maskinen hade stoppat, hade vi,
som väl var, nästan ingen fart. Vi hade gått mycket
försiktigt, lodat hela tiden och ögonblicket förut haft
trettio meters djup; vid bogen var djupet nu endast fyra
meter, vid aktern öfver tretton, medan två fartygslängder
akterut ingen botten erhölls med trettiosex meters lina.
Oaktadt vår obetydliga fart, hade vi kört ganska bra
fast, ty först efter tre timmars oafbrutet arbete blefvo
vi åter flott. Kol lämpades från rummet till boxarne,
och ankarkättingen halades akteröfver för att lätta fören.
Vi skulle nog i alla fall ej kommit loss så snart, om icke
missödet inträffat vid ebbtid. Nu steg emellertid vattnet,
maskinen backade oafbrutet, och slutligen blefvo vi flott.
Som bottnen utgjordes af lera, hade fartyget lyckligtvis
ej kunnat taga någon skada. Att detta blef vårt enda
missöde under resan, måste anses såsom underbart, om
man betänker, att vi äfven sedermera under lång tid
gingo fram i fullständigt okända farvatten.

Medan propellern arbetade som bäst för att vi skulle
komma loss, uppenbarade sig plötsligt en björn på den
nordvästra ön. Jag hoppade genast i båten, där äfven
jägmästaren, ehuru utan gevär, tog plats, och lät Kulseth
ro mig till ön, dit vi lyckades komma, utan att björnen
blifvit oss varse. Jag smög mig upp bakom ett stort
stenblock och lade mig där. Björnen var ännu ett stycke
bort, men nalkades sakta, utan att ha någon aning om
min närvaro. Det var ganska roligt att iakttaga huru
betänksamt den stirrade på fartyget, men det oaktadt,
drifven af nyfikenhet och undran öfver hvad det väl
kunde vara för en tingest, som förde ett sådant väsen,
alltjämt gick framåt, ehuru tveksamt och liksom misslynt.
Jag lät den komma cirka femton meter nära, innan jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1899/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free