Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När vi voro på återväg till båten, fick jag plötsligen
se två hvita djur komma mot oss. Det fordrades ett
ögonblicks eftertanke för att jag skulle inse, att det var
ett par hvita vargar, ty jag tänkte ej då på några sådana.
Men efter detta ögonblicks tvekan, kastade jag mig ned
och grep fatt i Björn, som jag tryckte till marken.
Doktorn följde mitt exempel, men fick tyvärr ej tag i Tip.
Jag tror icke att vargarne sett oss, då vi kastade oss
ned, men Tip rusade fram och stannade på ett par
bösshålls afstånd framför oss. Dels uppmärksaramade häraf,
dels möjligen äfven för att de sett Arwidsson, som
anlände något senare och lade sig bredvid oss, stannade
vargarne, där de voro. Det var en gammal hona,
alldeles hvit, samt en ungvarg, likaledes hvit, ehuru något
brunaktig öfver bringan. Antagligen var det dessa vargar,
hvilkas spår vi förut sett.
Tip och vargarne stodo först länge orörliga och
be-traktade hvarandra. Slutligen började Tip skälla, den
unga vargen, som stod midt för honom, tycktes bli
nyfiken och gick emot honom, under det att den gamla,
som stod mera åt ena sidan, flyttade sig varsamt och
smygande, steg för steg, liksom för att kringgå hunden.
Björn morrade och skällde ett par tag, den gamla vargen
blef orolig, drog sig sakta åt sidan och vände bogen till
på ett kort kulhålls afstånd. Den erbjöd en så utmärkt
skottafia för ett kulgevär, att jag riktigt skälfde af
förtviflan öfver att ej hafva ett sådant med.
Den unga vargen gick emellertid fram till Tip, och
mig föreföll det, som skulle de börjat nosa på
hvarandra, då Arwidsson, som blef orolig för hundens öde,
och som hade en s. k. büchsflinte,[1] tyvärr sköt. Jag
säger tyvärr, ty kulan träffade ej, och jag tror dessutom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
