Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig vara säker om den, lät jag den ligga och ansträngde
mig i stället för att få skott på den tredje, ty renarne
voro tre. Under tiden sprang Björn mot den fallna renen
nummer två, som till min ledsnad nu reste sig och linkade
undan, utan att jag kunde få tillfälle till flera skott, ty
allt hade skett under språngmarsch uppför den branta
sluttningen, och jag var nu alldeles förbi samt måste
kasta mig på marken och flåsa ut. Nog var jag
förargad på Björn, men det var kostligt att se honom. I
geologväskan, som hängde om hans hals, funnos min
hammare, kikare m. m.; väskan hade blifvit alldeles
söndertrasad, då den släpat mot de skarpa stenarne.
Jag var ledsen däröfver, att den sårade renen kommit
undan, ty under mina många renjakter har det aldrig förr
händt, att jag släppt från mig ett såradt djur, men så hade
jag också aldrig förr haft hundar med. Det dröjde länge,
innan Björn hann åter, renarne såg jag ej mera. Tip
hade begagnat tillfället och ätit af länden på den skjutna
renen samt lyckats finna det allra fetaste partiet.
När jag kom tillbaka och träffade de öfriga
deltagarne af landpartiet, hade Antarctic gått öfver till
fjordens motsatta sida för att hämta Åkerblom, och då jag
tyckte, att det dröjde väl länge, gåfvo vi signal med ett
bål af dvärgbjörk, viden och torfvor, så att röken steg
högt i sky. Åkerblom hade skjutit två renar, och
sålunda hade vi då ändtligen fått göra bekantskap med dessa
djur. Men äfven på norra sidan hade synts tydliga
märken efter vargarnes framfart, och det var helt visst
vargarne, som voro orsaken därtill, att renarne voro tämligen
skygga. När den tyska expeditionen under Koldewey
träffade renar, voro de däremot så litet rädda, att de kommo
ända fram till tältet samt vädrade på dem, som lågo och
sofvo utanför. Såsom vi förut sett, äro äfven Spetsbergens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
