- Project Runeberg -  Till Spetsbergen och Nordöstra Grönland år 1900 /
73

(1901) [MARC] Author: Gustaf Kolthoff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet - Till Norra Spetsbergen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för utfärden, hvilket syntes som en liten mörk prick i fjärran
bland isen. Båten gjorde till en början god fart. Hvalrossen
blef allt större och större, och min ifver att få skåda djuret
på nära håll stegrades mer och mer. Snart voro vi ganska
nära. Jag lade mig med studsaren i handen ned på knä i
båtens för och kaptenen vid min sida. Männen fingo
befallning att sakta farten och ro tyst. Kaptenen hviskade till
mig, att det var en »gammal oxe» och att han sof.

Djuret låg utsträckt på ryggen med betarna i vädret
och tycktes sofva tungt.

När vi kommo det på 50—60 meters afstånd, hviskade
kaptenen å nyo till mig och sade, att jag borde skjuta, men
jag var ej af denna åsikt. Jag behöfde väl ej skjuta, så
länge besten ej rörde sig.

Männen höllo nu upp årorna, och båten gled sakta allt
närmare. Först när jag var endast några få meter från
iskanten, siktade jag på djurets hufvud, där jag trodde att
hjärnan var belägen, och sköt. Vid skottet sprang det
ståtliga djuret upp blixtsnabbt, kastade sig om på fötterna, drog
in sina stora bakfötter under kroppen, reste sig högt och
gick ett par steg mot båten. Han flåsade och frustade blod
emot mig, och blodet stänkte kring hans nos. Båten stötte
i detsamma mot isen, och kaptenen ropade: »Skjut, skjut,
han kommer i båten!» Själf visste jag mycket väl, att det
ej var möjligt att skjuta ihjäl ett sådant djur, så länge det
vände hufvudet rakt emot mig. Jag väntade därför, och
länge behöfde jag ej vänta, ty besten vände i detsamma på
hufvudet och fick då min andra kula genom hjärnan. Han
föll med detsamma ihop som en säck och låg skälfvande
utsträckt på isen. I detsamma hördes ett kraftigt hurrarop
från fartyget, hvilket sakta följt efter oss och nu var oss
tämligen nära.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:27:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1900/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free