Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet - Genom isen till Grönland. I Mackenziebukten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krön. Nu siktade jag framför högra bogen och sköt. Det
ståtliga djuret vacklade, och jag såg att det snart skulle
falla. I detsamma kom också den andra oxen upp på
kullen, och jag skulle gifva äfven honom en kula. Min studsare
mankerade dock på ett mycket besynnerligt sätt, som med
det geväret aldrig har händt mig vare sig förr eller senare.
Skottet klickade nämligen och brann af först när jag hade
tagit geväret från axeln. Detta upprepades icke mindre än
tre gånger å rad, och jag blef slutligen så förargad, att jag
höll på att slå geväret i berget.
Oxen stod hela tiden stilla och såg på sin kamrat,
hvilken redan hade fallit. Kjell hann därför komma fram till
mig samt räckte mig sin karbin, och med den sände jag
oxen en kula genom bröstet. Han vacklade för skottet,
sprang fram till sin fallne kamrat och föll nästan på denne.
Tätt bredvid hvarandra lågo nu de båda präktiga djuren,
offer för min jaktifver. För att bära kött hade jag medtagit
fyra män, och desse hade hållit sig något efter men kommo
nu fram. De fällda djurens hudar aftogos, kropparna
styckades på vanligt sätt, och köttet bands tillsammans i knippen,
lämpliga att bära på ryggen. Sedan allt detta var färdigt,
slogo vi oss ned för att inmundiga en del smörgåsar, och
mina män, för hvilka det värsta återstod, nämligen att bära
ned kött och hudar till den väl en half svensk mil aflägsna
stranden, uttalade den åsikten, att man vid detta tillfälle ej
borde frångå den gamla goda seden att taga sig en slaktsup.
Som äfven jag, när det gäller ansträngande jakter i
polartrakterna, delar denna deras åsikt och därtill kom, att
doktorn gillade vår mening i så hög grad, att han började sjunga
»helan går», kom den svenska nektarn till heders. Doktorn
sjöng slutligen så rörande äfven för halfvan, att de första
myskoxar, jag fällde, verkligen blefvo hedrade på gammal svensk sed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
