Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet - Genom isen till Grönland. I Mackenziebukten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Måltiden var snart intagen, cigarrerna tändes och mina
män fingo hvila ut några minuter, utsträckta på klippan.
Under tiden flög det i mig, att jag skulle upplifva gamla
bamdomsminnen och roa mig, som jag mången gång gjort
i Billingens och Mössebergs klyftor, med att rulla stora
stenblock utför den närbelägna branten ner i bäcken, som rann
på ravinens botten. Det var muntert att se stenarna där
nere hoppa från block till block för att slutligen, stänkande
vatten högt omkring sig, hamna i vattnet djupt under mig.
Detta pojknöje måtte äfven ha tilltalat mina kamrater, ty
snart var hela sällskapet sysselsatt med att vräka väldiga
stenblock utför branten.
Tiden var snart inne till uppbrott. De tunga bördorna,
som jag ej orkade rubba från marken, lastades på männens
ryggar, och så knogade de i väg mot stranden. Vi jägare
fortsatte vår vandring längre inåt landet. Vi togo
vägen öfver foten af ett norr om oss beläget fjäll, och när
vi kommo på detta fjälls östra sida, hade vi den härligaste
utsikt långt in öfver landet. Under oss upplöste sig den
ravin, som jag förut talat om, och hvilken vi med några få
afvikningar följt, till ett af sand och sten betäckt fält, öfver
hvilket bäcken utbredde sig till en bred men grund älf.
Denna lilla älfdalgång var på sidorna begränsad af stora
snödrifvor, liknande små miniatyrglacierer, ofvanför hvilka
Floras älskliga barn växte tätt. Där blommade den vackra
grönländska maskrosen, som i öfrigt liknar vår vanliga
maskros men är hvit till färgen; där lyste på långt håll den sköna
Epilobium latifolium mellan hvita och gula Saxifragor. Där
prunkade gula Drabor och Potentillor, och där böjde små
blåklockor, påminnande om hemlandet, sina kalkar blygt
mot den fuktiga jorden.
Myskoxarne hade upptrampat en riktig väg längs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
