Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 43 —
till hvarandra och utgöra en enda familj, än förhålla sig
till hvarandra inbördes som härskare och undersåtar.
Gudarnas samfund är ordnadt enligt samma grundsatser
som människornas. Zevs är gudarnas fader, han är ock
deras härskare. De assyriska gudarna äro alla befryndade,
men deras inbördes släktskap är på intet sätt fixerad.
Som de finska bönderna voro själfständiga härskare enhvar
i sin familj och på sin gård, så tänktes också deras gudar
residera på hvar sitt gods omgifna af familj och tjänare, en
hvar sin egen herre, själfständig och fri inom sitt område1.
Men först i polyteismens högsta utvecklingsformer äro de
respektive gudarnas verksamhetsgebit någorlunda utstakade
och afgränsade mot hvarandra. I gestalternas utformande
kommer individualiseringen till sin rätt. Denna tendens
framträder enligt sakens natur städse i den kult, som ägnas
de aflidnes andar. Ju mer individuell och egenartad den
döde varit, eller ju mer själfva hans lif och död ådragit
sig uppmärksamhet, dess mer bör denna tendens göra sig
gällande. Detta är motivet till herosdyrkans utbildande.
Herosdyrkan öfvergår ofta i ankulten och bådas
gemensamma basis är själakulten. Föreställningen om och den
däraf beroende kulten af de dödes andar växla ofantligt
efter skilda tider och skilda ställen. Men den har
obestridligen spelat en mycket stor roll i religionens
utveckling. ■ Den omspänner hela sträckningen från totemismen,
där de döda öfvergingo i sitt totem, upp till religioner,
så högt utvecklade som kinesernas, egypternas, persernas,
grekernas och romarnas. Och när kristendomen
undanträngde antikens gudsdyrkan, skiftade dennas herosdyrkan
endast namn för att åter uppstå i den katolska kyrkans
helgonkult. Det torde öfverhufvud taget vara svårt att
uppvisa en religion utan spår af själakult i en eller annan
form. Det är därför förklarligt nog, att dyrkan af de
aflidnes andar betraktats som den strömfåra, i hvilken hela
den religiösa utvecklingens flod flutit fram. Euhemeros’
teori har haft och har altjämt sina representanter.
För att kunna besvara frågan, i hvad mån polyteismen
1 Castrén, Finsk mytologi, 52 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
