Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 55 —
bestående, om än allt annat, karaktär, epiteter, legender
och kult förändra sig än så mycket»1. Men en enbart
språklig analys af namnet är påtagligen icke någon säker
metod att utforska ett gudaväsens ursprungliga karaktär.
Emot denna ständiga ström af människor, som tränga
sig in i gudarnas värld, svarar en annan, gående i motsatt
riktning. Gudarna sänka sig ned i människorna och
manifestera sig alltjämt i helgonen. »Om den som gör
under, säger man i Indien, som samariterna sade om
Simon Magus, ’denne man är guds stora kraft’, därför
dyrkas han efter sin död (om icke redan under sin
lifstid) som ett gudomligt väsen»2. Det försiggår därför i
Indien en oafbruten utveckling från människor till gudar
och från gudar åter till människor3. Detta leder
småningom till en panteistisk världsåskådning, vare sig
panteismen skall anses vara naturreligionens fulländning4
eller icke. Men till polyteism förer icke denna utveckling.
Jämför man Rig-Vedas gudagestalter med deras
tydliga prägel af naturgudomligheter med de gudomsväsen,
som den nutida hinduismen skapar, måste man ställa sig
skeptisk gent emot Lyalls uppfattning, att man bäst kan
studera religionens utveckling till polyteism i det nutida
Indien. Det förefaller snarare, som om utvecklingen där
i både historiskt och sakligt hänseende vore
efterpolytei-stisk och ledde icke till utan från ett panteon. Så
betraktas den också af den geniale danske
religionshistorikern H. S. Vodskov. Han tror sig redan i Rig-Veda
spåra själakultens öfverhandtagande i samband med offrens
allt mer dominerande ställning. Då prästerna helt gingo
upp i intresset för offren och i frågan om dessas kraft och
värde, flyttades småningom tyngdpunkten i vedareligionen
öfver från naturdyrkan till själakulten. Bönen själf vardt
ju den högste guden och alltings innersta väsen5. Inderna
1 Max Muller, Nat. Rel., 460.
2 Lyall, a. a. I, 27.
3 Lyall, a. a. II, 300.
4 Lyall, a. a. II, 308.
5 Sjælekult og Naturdyrkelse, 58 f., 316 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
