Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. III. Luftens, markens och hafsvattnets temperaturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KAP. III.
Luftens, markens och hafsvattnets
temperaturförhållanden.
A. Källor till värmet på jorden.
Temperaturen i världsrymden och jordens inre.
När man ser, att temperaturen vid jordens yta
mestadels är något tiotal grader öfver noll, på
mindre delar af henne stundom några tiotal grader
under noll, kan man fråga sig, om den rymd, i hvilken
jorden sväfvar fram, har en ungefär motsvarande
temperatur. Härpå måste man svara ett obetingadt nej,
och om man också af helt naturliga skäl ej kunnat
göra direkta bestämningar af temperaturen ute i den
tomma rymden, kan man på många sätt sluta sig till,
att den måste vara utomordentligt låg och i själfva
verket föga öfverstiga den absoluta nollpunkten eller
- 273 grader.
Del måste alltså vara rikt flödande värmekällor,
som kunna i en så oerhördt kall omgifning hålla
temperaturen på jordens yta så hög, som den nu
faktiskt är. Att solen är vår förnämsta värmekälla är
uppenbart, men del kan vara skäl att tillse, om några
nämnvärda värmemängder tillföras oss från andra håll.
På grund af det sätt, på hvilket man tänker
sig jordens uppkomst, måste hennes inre vara
utomordentligt hett, så hett till och med, all alla
de ämnen, som vi äro vana all se i fast tillstånd,
troligen där äro i flytande eller kanske snarare i
ett slags gasformigt tillstånd. Att värme från detta
glödande inre oupphörligt föres till jordens yta, är
otvifvelaktigt, men afkylningen har nu fortskridit
så långt, och den fasta jordskorpan, genom hvilken
värmet skall ledas för att nå ytan, är numera så tjock
och består af så dåligt ledande ämnen, att det värme,
som från detta håll tillföres jordytan och den henne
omgifvande luften, är af en alldeles försvinnande
betydelse. Med kännedom om de öfre jordlagrens
värmeledningsförmåga och den hastighet, med hvilken
temperaturen tilltager mot djupet, i medeltal en
grad för hvar trettiofemte meter, kan man beräkna,
att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
