Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. VII. Strömningar i luften och hafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
Vid passadområdenas gränser sänker sig den i höjden
mot polerna med afvikning åt ösler strömmande luften
nedåt; här blir det höga lufttryck med växlande och så
svaga vindar, att man brukar tala om vändkretsarnes
vindstilla, och här aflägsnar sig luften vid
sin sjunkning allt mera från sin mättningspunkt,
hvarför dessa områden äro utmärkta för sin ringa
nederbörd. När luften här sänkt sig till jordytan,
suges hon åter in mot ekvatorn och underhåller passad
vindarne.
Från de höga lufttrycken i närheten af vändkretsarne
strömmar emellertid luft längs jordytan ut öfver
de tempererade zonerna, naturligtvis med afvikning
åt öster, så alt det blir på norra halfklotet
sydvästliga, på södra halfklotet nordvästliga
vindar. En blick på våra vindkartor visar, att på
norra halfklotet dessa vindar äro särdeles kraftiga
i Atlantiska hafvet, där de om vintern förstärkas
genom det ovanligt låga lufttrycket omkring Island,
samt att de öfver hela södra halfklotet året om blåsa
med synnerlig regelbundenhet och stor styrka.
Genom undersökningar af strömningarne i de högsta
luftlagren dels genom observationer pä cirrusmolnen,
dels på ännu större höjd medelst ballonger och drakar
har det konstaterats: för det första att den i höjden
från vindstillans bälte utströmmande luften aldrig
kommer längre än till de bälten af högt lufttryck,
som på båda half-kloten ligga inemot trettionde
breddgraden, för det andra att ofvan de tempererade
xonerna, där vinden vid jordytan drar sig mot polerna
med stark afvikning mot öster, strömningen regelbundet
har en mot ekvatorn riktad komposant. Att en sådan
strömning mot ekvatorn nutste äga rum i de högre
lagren, är för öfrigt uppenbart, utan att den behöfver
påvisas, ty luft kan ej ständigt strömma mot polerna -
någonstans måste den äter strömma från dem.
I stort sedt måste det alltså i den jorden
omgifvande atmosfären finnas väldiga, från hvarandra
skilda cirkulationsområden. På båda halfkloten
blåsa passadvindarna mot det låga lufttrycket på
vind-stillans bälte, här stiger luften mot höjden
och strömmar sedan i »antipassaderna> ut från
ekvatorstraklerna för att på omkring trettionde
breddgraden åter sänka sig mot marken och börja ett
nytt liknande kretslopp.
Utanför de bälten med högt lufttryck, som
ligga omkring 30 grader från ekvatorn, kretsar
luften i stort sedt rundt i två väldiga så kallade
pohirlunrflar. en på norra och en på södra halfklotet,
med strömning utefter jordytan österut och på samma
gång mot polerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
