Ur Onkel Adams portfölj. Efterlemnade skrifter i urval / 1 (1889) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Författarens förord

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FÖRFATTARENS FÖRORD.

Jag har gått in i mitt sjuttionde år. Den tiden kommer snart,
då jag själf och mitt namn liksom ett barn, som lekt sig trött,
slumrar in i glömskans knä — sofver godt från sina lekar,
sina löjen och sina barnsliga sorger. Som ett barn har jag känt
och tänkt, som ett barn slumrar jag in; ty jag har aldrig fruktat
Guds vrede — jag har ej annat att ångra, än att jag ej alltid
förstått Hans kärlek, att jag liksom ett yrvaket barn icke alltid känt
igen Den, som vårdat, hulpit, upplyst och skonat min svaghet. Jag
har intet minne af hela mitt långa lif annat än en innerlig och helig
tacksamhet för hvarje stund, för hvarje fröjd, inbillad eller sann, och
för hvarje varning, äfven när den för mig syntes under formen af
ett straff. Jag har intet oafgjordt med verlden, och jag säger
den farväl.

Men ännu ett ord! I mina gömmor ligga en mängd små lappar,
dels förut tryckta, dels outgifna. Det är möjligt, att de kunna gagna
de mina — hvarför icke! De må då utgifvas med den gynnande
anmärkningen, att författaren, ej mera finnes till. Det är den bästa
rekommendation man kan gifva ett litterärt arbete eller en samling
af dylika. Jag öfverlemnar urvalet till mina efterlefvande. Och nu,
när detta utgifves, är också min litterära bana till hela sin längd
kartlagd, i händelse »efterverlden» någon gång vill veta, huru den
slingrat sig mellan berg och backar, öfver gärden och genom skogar
och ängar, innan den tog slut, der alla andra tagit slut förut.

Det har under hela mitt lif icke funnits något, som mera
besvärat mig än »uppmärksamhet» — och ändå har jag fått en sådan,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>