Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skolminnen från Jönköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu blef det nödvändigt att göra en penitensresa till klockar
Lindqvist och bedja honom vackert att få igen bollen och låta sätta
in ny ruta. Lindqvist tog ej alltid saken med lugn, utan lofvade
att gå till rektorn eller magistern, ja, till och med tala om hela
passagen för »hans far», men lät ändå slutligen tala vid sig, helst
som det »riktigt vore synd om ’far hans’ att ha en pojke, som
förstörde kyrkan». De behöfliga penningarne sammanskötos af
deltagarne i nöjet, ty det var rättvist.
Många år derefter satt den, som berättar detta, vid den gamle
Lindqvists säng, just då denne höll på att dö i kolera. Pulsarne
höllo på att stanna, han var sanslös, så att han ej visste, att der
var nära honom en, som tackade honom i sitt sinne, att han ej klagat
för »far hans».
Till höger i skolan var dess största rum, som begagnades vid bönen.
Det var något, som påminde om de första kristnes gudstjenst i
katakomberna, då man någon ruskig vintermorgon inträdde i det stora
rummet, som blott upplystes af ett par ljus från katedern. Bönen
lästes, och psalmen sjöngs; men derefter föreläste läraren någon gång
ett kapitel ur »Sturms betraktelser öfver naturen» eller »Bastholms
bref». Dessa gamla böcker finnas ej mer att få, men de voro mera
populära än de flesta af våra populära böcker i »populär naturkunnighet»,
som ofta äro mycket konstiga och ännu oftare mycket tråkiga.
I rektorns klass tronade den gamle rektor Bengt Norlin, som i
dagligt tal af jönköpingsboarne kallades »skomakaren i Barnarp», ty
han var pastor der och, äfven för denna tid, skattade allt för litet
åt den »Utvärtes ståten och fåfänglighet i kläder». Han var en typ
af en »lärd man» från sjuttonhundratalets klassiska skola och
sysselsatte sig blott med sina »auctores», under det att han med djupt
förakt betraktade allt hvad som hörde till natur- eller i allmänhet
praktiska vetenskaper och dylikt »onyttigt slarf».
Det höfdes den tiden icke en lärd man att bry sig om sitt yttre,
och detta förorsakade äfven större afvikelser från bruket.
En vacker dag kom gubben upp i skolan., iklädd en grå sidensalopp
med en skärande klart grön sidensarskapuschong i nacken.
Sådan hade han gått halfva staden igenom. När han inträdde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
