- Project Runeberg -  Ur Onkel Adams portfölj. Efterlemnade skrifter i urval /
12

(1889) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skolminnen från Jönköping

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sned. Han spelade fermt liten fiol, fastän en smula falskt, och
nyttjade sin stråke äfven på våra oskyldiga hufvuden utan att ändå
träffa på tonsinnets organ. Han var från topp till tå klädd i
mellangrått och nyttjade grå hatt, var en »lebensbruder» och öfvergaf
tjensten, jag vet ej när. Men många år derefter, som välbeställd
kandidat, besökte jag Landskrona och klättrade, om jag ej misstar
mig, hela fyra trappor upp på en vind, som utgjorde stadens teater
och der Berggrens trupp spelade. En del af scenen doldes af en
stor skorsten, men bredvid denna skorsten var orkestern, och denna
bestod af — direktör Hesstein ensam, solospelande på sin fiol. Der
satt han i samma gråa kläder som förr, med fiolen under hakan och
den sneda näsan derutöfver. Fiolen tystnade, ridån gick upp, och
jag fick se en lång, mager flicka, som spelade bra, fastän rösten var
skarp, men hon såg just ingenting ut för verlden. Jag läste på
affischen, hon kallades »eleven» Emilie Högqvist. Flere år derefter
beundrade jag den stora konstnärinnan, sin tids förtjusning, så skön
var hon och så snillrikt sann i sitt spel, — men åter många år
derefter, sedan tiden rullat undan sina vågor ännu ett stycke, firade
vi i konstnärsgillet hennes minne med tal, poesier och sånger. Hvilket
växlande lif mellan vinden i Landskrona och den kungliga scenen,
mellan den kalla blicken, som mötte eleven, och den tjusta, som
mötte den fulländade konstnärinnan, mellan »den dunkla början —
glansen — grafven.»

Dock! Hvilken kedja af minnen, som lika klängväxter slingrat sig
tillsamman inom loppet af omkring fyrtio år. Så händer det alltid
de gamla. När de inträda i minnets länder, finna de der intet stycke,
af hvilket man kan förfärdiga ett »konstverk», utan de stå der, som
man står i Central-Amerikas urskogar, omgifna af tusen rotfasta
hågkomster och ögonblickets parasiter, som klängt sig fast kring de förra
och lefva genom endast luftrötter. Man har svårt att få reda på
själfva stammen till ett minnenas blomknippe, som ännu lefver, och
ett annat, som längesedan gått ut, eller fatta orsaken, hvarför ett
vigtigt minne hastigt fällde sina blad, under det att ett obetydligt
bibehållit sin friskhet uuder ett halft sekel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:29:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portfolj/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free