Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tacksamhetsskuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf arbetade nu öfver sina krafter, och äfven hans helsa led.
De stackars barnen! De kunde inom kort vara både moder- och
faderlösa. Det förra blefvo de snart. Hustrun dog, och Gustafs
enda tröst var att med sina små barn vandra till grafven, der dessa
krattade sanden kring den enkla, blomsterprydda kullen och i sina
barnsliga tankar trodde, att »mamma» tyckte, att det var grant och
höll af dem för deras möda.
På flere år hörde man ej af Sigge. Han sväfvade omkring på
det vida hafvet, men antingen gick det dåligt för honom, eller hade
hans skepp förgåtts »med man och allt».
Det sista var icke händelsen, men bra ville ej sjöfarten gå. De
bägge knäkamraterna hade ingen tur.
Emellertid gick tiden trög och tråkig framåt för Gustaf, som
försökte många näringsfång utan att lyckas med något. Det, som
borde tröstat honom, de snälla barnen, smärtade honom i stället, ty
han kände hur döden smög genom bröstet, huru krafterna allt mera
sveko honom, och han tänkte med oro på hvad det skulle bli af
barnen.
-
»Kuriöst ändå – ingen enda köpman här på platsen vet det
allra minsta om någon yrkesbroder i M. med namnet Gustaf Möller!
Det sista jag hörde om honom var i Batavia för omkring tio år
sedan, och då var han en välmående karl, nygift och lycklig på
allt vis.»
Den, som mumlade detta, var en medelålders man, som, stödd
på armbågen, satt framför ett glas grogg i kajutan på skeppet
Justmus från Cap, hvilket nu låg förtöjdt vid brobänken i Malmö ståtliga
hamn. – »Jag aktade mig att skrifva, jag; ty det gick baklänges
för mig, i samma mån det gick bra för min redare».
Jag tänkte många gånger då: Gustaf är god, och derför har Gud
välsignat honom med egendom, hustru och barn. Om jag förtrodde
honom mina bekymmer och begärde ett handtag – visst fick jag
det – ty jag kan aldrig glömma, när han tog stryk för griffeln.
Det var ett litet drag, men det låg storhet deri!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
